Det fanns en tid, i skarven mellan 50-tal och 60-tal, då även vi var unga, kritiska och fast beslutna att förnya journalistiken, vara nyskapande och radikala. Det fanns även då gamla stofiler som inte gärna lät sig rubbas. De kunde allt om meningsbyggnad, kommateringsregler och rättstavning.
De insisterade på att även vi skulle lära oss detta.
De där gamlingarna stod onekligen i vägen för alla former av lättvindigt nyskapande. De bara log överseende när de slutade knattra på sina skrivmaskiner och struttade hem genom gränderna till någon kärleksfull Nanna, Lisa eller Margit som ömsint tog hand om dem, vårdade dem och höll dem i skick, så att de kunde fortsätta att sammanfoga begåvade texter. Ändå tills de antingen söp ihjäl sig, dog sotdöden eller trillade ur livet i någon brant trappa. Eller bara gick ur tiden, som den förmildrande omskrivning vi så omtänksamt klär ut ond bråd död..
De älskade att skriva. Men de visste att komma ihåg att kärleken gör människan både blind och omdömeslös - om man inte ser upp.
De tyckte inte att det räckte med att älska själva skrivandet. Självkritik var ett hedersbegrepp, som sköljdes ner med en sup - om man inte var helnykterist. De senare var extra noga med kommaterings-terrorn, vill jag minnas.
Dessa hedersgubbar (jovisst, det fanns hedersgummor också - Britta, Ellen, Carin) bars av en övertygelse - en dagstidning hade ett folkbildaransvar. Det skulle alltså stå något i texten som i bästa fall ledde till en insikt, en aha-upplevelse, ett lätt skruvat perspektiv, ägnat att erbjuda läsaren obanade tankestigar. Eller ett livsförlängande skratt.
Språket, det varsamt hanterade, älskade språket, var så dyrbart att manuspapperet ofta drogs genom maskinen (skrivmaskin, alltså!) tre gånger innan den eftersträvade enkelheten, tydligheten, skärpan slipats fram.
Svordomar...? Mycket, mycket sällan, och i så fall så väl underbyggda att inte ens Prästen kunde invända.
Så skriv om, Jenny. Och skriv om igen! Du ska skynda dig att slipa formen, ty det kommer nya älskare av orden hack i häl och då måste man ha lite struktur i stilen - och helst något att säga.
Du ska i alla fall få ett tips från en som trillade ner i just den gropen: Försök aldrig göra en nödrimsanalys av Gotländsk sommarnatt.
Det är att trampa på den gotländska folksjälen. Ungefär som när man överkryddar med svordomar.
"Upp flyga orden,
tanken stilla står.
Ord utan tanke
aldrig himlen når."
(Hamlet - en annan stofil)