I Gotlands Tidningar 190830 bemöter chefredaktören Eva Bofride motsatta ledarsidan Erik Franssons inlägg om upphandling av offentlig verksamhet under rubriken ”Överord och rena falsarier” och menar att Fransson än en gång passerat rimlighetens gräns.
För att förtydliga citerar jag ur Franssons inlägg om upphandling av offentlig verksamhet. ”påminner starkt om de barnauktioner som förekom här i Sverige fram till 1918 då de förbjöds.
Där fattiga och föräldralösa barn auktionerades ut till lägst bjudande för att samhället skulle spara pengar.
Nu är det våra äldreboenden som ses som en belastning för samhället och eventuellt ska auktioneras ut till lägstbjudande.”
Jag besökte för en tid sedan Landsarkivet i Visby för att forska lite i gamla protokoll. Jag fann då ett ärende om ett fosterhemsplacerat barn runt tioårsåldern, vars fosterhem erhöll 5 kronor i ersättning.
Hemmet ville öka ersättningen med 1 krona, kommunen ansåg inte skäl för en höjning och fann ett annat hem som nöjde sig med femman. Barnet flyttades till hemmet med lägsta budet.
Man kan väl kanske inte kalla detta för en direkt upphandling i dagens mått mätt, men likheter finns och lägsta budet gällde oavsett.
Om vi nu håller oss till äldrevården är väl meningen med upphandling att få så låga kostnader som möjligt? Auktion eller upphandling. Vad är skillnaden? Nog anser jag att Fransson har ett visst belägg för sin jämförelse!
Överord och rena falsarier – ja man kan fundera på vem som står för vad!