Riktigt intressant att Pia Malmros tar upp diskussionen om överkonsumtion (14/7). Hon gör det så hovsamt att jag borde svara likadant.
Men det här upprör mig lika mycket som den som skrev på Folkbladsidan om hur mycket fin mat som kastas, hur mycket bra kläder som går till sopor.
I en värld där så många lider brist på det nödvändigaste.
Om Pia menar att det bara är ”de rika” som står för all överkonsumtion, då är vi rika nästan allihop.
Det går inte att gömma sig bakom att det finns ”grupper som lever på väldigt lite”.
Inte får de det bättre genom att alla löntagare får sin årliga lönehöjning.
”Bensin, mat och andra fasta kostnader blir högre” därför att arbetsgivare måste ut med de höjda lönerna.
I mycket handlar det om en rundgång, som i slutänden kräver högre skatt.
Pia känner säkert flera som flyger till Thailand på semester.
Räknar hon dem till ”de rika”? Jag har svårt att tro att någon i Sverige med kollektivavtalad heltidslön lider brist på någonting.
Däremot tror jag att de allra flesta skulle må bättre med kortare arbetstid och motsvarande lönesänkning.
Det är fräckt att säga och förmodligen inte möjligt att genomföra. Det skulle kräva en återgång till en något tidigare tids sätt att leva.
När man tog vara på sin frukt till exempel, sparade och sydde om kläder, konserverade (nu kan man frysa!), odlade en del själv, klarade sig utan bil.
Pia vill att ”de som behöver mest får en större del av kakan”. För nån generation sen hade vi mycket mer hoppressade löner. LO har sedan försökt få välavlönade fackförbund att stå tillbaka lite för svagare grupper. Det lyckades så där.
Fackets idé är att varje grupp kämpar för sina intressen. Som jag ser det finns ett grundfel i det resonemanget.
Det var rätt i Fattigsverige, men inte nu i överflödssamhället. Vi måste hitta sätt att dämpa ”de ökade förväntningarnas missnöje” som Tage Erlander talade om. Pia nämner också ”de villkor vi arbetar under”.
Vem kan förneka att arbetsmiljön har blivit sämre, med färre anställda, för att arbetsgivare, särskilt kommunen, ska klara de höjda lönerna.
Lärarna till exempel som skriker högst om högre lön, är det inte bättre arbetsmiljö som de verkligen behöver?
Fler kolleger, olika former av avlastning. Jag skulle tro att det är likadant för sjuksköterskorna. Man blir inte så mycket lyckligare genom att kunna shoppa mer.