Jag var med och lyssnade vid manifestationen mot rasism och sexism i Visby som anordnades av Fi och V. Det var ett fint arrangemang med tal om medmänsklighet och respekt. Det var glad musik och en varm stämning. Vi förenades i känslan av att vara goda kloka människor.
En bit ifrån stod en liten grupp unga främlingsfientliga män. De var omringade av poliser och journalister och upplevdes som farliga av de flesta i vår grupp.
På vägen stoppades jag av en man ur den främlingsfientliga gruppen. Han gav mej en lapp och ville prata. Ok, tänkte jag, varför inte? Jag kan väl lyssna på vad han har att säga. Jag frågade honom vad han var rädd för, varför han gjorde det här? Vi hade faktiskt ett riktigt fint samtal som handlade om att han ville ha ett bra Sverige för sin dotter att växa upp i. Vi hade helt olika åsikter om vad som var bra för att kunna skapa detta Sverige. Men vi möttes som medmänniskor och han lyssnade också på mej.
Vi som tycker olika måste lyssna på varandra och respektera varandra och förstå att även de som vi ser som motståndare har sin åsikt därför att de vill sina barns bästa. Att motståndarna är medmänniskor. Om vi visar upp hatiska plakat och inte vågar prata med varandra, utan går omvägar av rädsla för andra som inte tycker som vi, så blir konflikten bara större.
Våga prata. Våga fråga. Våga säg vad din egen personliga uppfattning grundar sig i.