I en insändare i GA 25/11 slår Zonta International fast att det är en mänsklighet att slippa utsättas för våld. Det är en självklarhet för mej också.
Insändaren pekar på att 17 kvinnor årligen dödas av en närstående, men bortser från de fyra män som också dödas.
Insändaren hänvisar till BRÅ, som redovisat att 30,5 procent av svenska kvinnor i åldersgruppen 25–44 år utsätts för någon typ av kränkning i en nära relation. Det är förfärligt. Jag kan ändå inte låta bli att reagera på det faktum att det i samma tabell, bara fyra kolumner längre till höger, redovisas att cirka 22 procent av svenska män i samma åldersgrupp utsätts på samma sätt. Insändaren påtalar också att 12,1 procent kvinnor mellan 16–24 år utsatts för brott i nära relation under 2012. I samma tabell i BRÅ-rapporten redovisas att cirka 8 procent män i samma åldersgruppblivit utsatta på samma sätt. Det var å andra sidan den enda åldersgrupp där det var uppenbart fler kvinnor än män som blivit utsatta. Vem synliggör och stöttar männen?
Det finns många organisationer för våldsutsatta kvinnor att vända sig till medan en utsatt man står ensam fullständigt med sitt problem. Jag har en gång tillhört gruppen utsatta män, så jag vet att det är sant: Han har ingen att vända sig till.
Vi ska definitivt ägna oss åt att rädda liv, men för att bli effektivare bör vi avköna debatten kring det våld som som utövas i nära relationer. Jag vill ansluta mej till ett uttalande från retorikexperten Elaine i morgon-TV:n som uttryckte att ”skitstövlar har inget kön”.