Valfrihet är väl idag det mest omhuldade begreppet i politiken. Det märks inte minst på våra lokala ledarsidor och insändarsidor.
Valfrihet har laddats med mycket positivt innehåll – rätten att välja dagis, skola, läkare, äldreboende med mera. Friheten att välja och graden av valmöjligheter verkar ibland mer intressant och angeläget än kvaliteten i samhällstjänsten. Med fokus på valfrihet har också det politiska språket förändrats. I dag talas mer sällan om ”medborgaren” som har ett ansvar för sig OCH sin del i samhället. I stället talas om” kunden” eller ”skattebetalaren” det vill säga någon som ser sig själv som köpare av en samhällstjänst.
Det är stor skillnad mellan ordet ”köpare/skattebetalare” där fokus riktas mot den egna personen och ordet ”medborgare” där innebörden också omfattar andra. En annan förändring i det politiska språket är att folkvalda ofta väljer att betona att de företräder ”skattebetalarna” i stället för att betona ”medborgarna”.
Det är inga neutrala och oskyldiga ord i nya det politiska språket. Det är ord som visar på stora värderingsförskjutningar med fokus på ”jag och mitt” .
Går vi vidare och tittar på ledning och styrning inom den offentliga sektorn ser vi en liknande utveckling i det omtalade ”New Public Management” NPM. Sedan början på 1990-talet blev NPM det nya sättet att styra och kontrollera verksamheter inom den offentliga sektorn; ett sätt präglat av en överdriven och alltför nitisk detaljstyrning med dokumentationskrav, styrtal, nyckeltal,styrdokument, mallar... Många studier har i efterhand visat att NPM lett till ökad administration, ökad misstro och minskad tillit i organisationen och en tilltagande ”avprofessionalisering”. Inom NPM används ett språk där man oftare talar om kunder, objekt,faktorer med mera i stället för om barn, elever, studenter, patienter; ett språk som lett till en begynnande ”avpersonifiering”.
Nyligen skrev Björn Wiman i DN om den polska regeringens groteska ”förintelselag”. Han refererade då bland annat till den tysk-judiska lingvisten Otto Klemperer som dissekerade språket utifrån övertygelsen att de ord med vilka vi talar också är avgörande för vilken sorts samhällen vi skapar och vilka människor vi blir...
I ett välfärdssamhälle måste man lära sig att se andra som sina medmänniskor.