Välkommen tillbaka, Maria Leissner
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag minns några av omständigheterna kring hennes avgång som krävdes av vissa personer i partiets ledning.
Hennes partisekreterare, Lars Leijonborg, vägrade att följa det sedvanliga mönstret: att ta avstånd från den ledare som är på väg ut för att slippa dras med i fallet, utan han förblev i det längsta lojal mot henne. Sådan lojalitet är sällsynt i politiken.
Händelseförloppet påminner mig om debatten i det brittiska underhuset 8 maj 1940. Liberalen Lloyd George, den gamle krigsledaren från Första världskriget, angrep regeringen Chamberlain efter debaclet i Norge - England och Frankrike hade snöpligen misslyckats med att undsätta norrmännen efter det tyska angreppet 9 april på grund av brister i planeringen och genomförandet av aktionerna i Narvik och vid landstigningarna i Åndalsnes och Namsos - men Churchill, som var marinminister (First Lord), sade sig ta det fulla ansvaret för regeringens handlande. Lloyd George varnade då uttryckligen Churchill för att binda sig vid den sittande regeringen ("Jag tror inte, att förste lorden var helt och hållet ansvarig för allt det som hände i Norge"), vände sig därefter till premiärministern Neville Chamberlain och krävde hans avgång.
Under debatten som följde fortsatte Churchill att försvara regeringen trots avbrytande tillrop från labourbänkarna, vilka han besvarade med hänvisning till oppositionens tidigare pacifism - labour hade blott fyra månader före krigsutbrottet röstat nej till införande av värnplikt (conscription) i krigstid.
Vi vet hur det sedan gick. När Chamberlain inte kunde bilda en samlingsregering (a national government) eftersom labourpolitikerna var ovilliga att tjäna under honom, gick uppdraget till Churchill.
När denne 10 maj - samma dag som det tyska anfallet på västfronten genom Nederländerna, Belgien och Luxemburg hade inletts - frågade labourledarna Attlee och Greenwood om de vore villiga att gå in i en regering under hans ledning svarade de omedelbart ja.
Först när utgången av den interna uppgörelsen i folkpartiet var oundviklig gick Leijonborg med på att bli Maria Leissners efterträdare.
Nu vill jag önska henne hjärtligt tillbaka in i den svenska politikens hetluft.