På ett ögonblick förändrades mitt liv. Var finns empatin?
Jag ute på en joggingrunda på Hälsans stig. Plötsligt snubblar och faller jag handlöst. Jag skrek inombords av smärta, någonting kändes riktigt fel. Hör någon komma och tänker: Vilken tur!
När jag ligger där ser jag en person passera mig, jag ropar allt jag orkar hjälp! Personen vänder då om, tar ut sina hörsnäckor ur öronen och säger att ”jag trodde du låg och stretchade”.
Jag trodde inte mina öron! Ber kvinnan hjälpa mig upp, jag ville bara upp på benen, så kvinnan drar mig upp i vänster arm.
Kände en enorm smärta men jag var på benen fasligt illamående. Jag ville bara hem och var förstås i chock efter det som hänt.
Kvinnan frågade om jag behövde mer hjälp så hon hjälper mig fram till en bänk, sedan går hon och vips var hon borta. Reser mig upp och går tre fyra steg då allting snurrar, jag håller på att svimma. Tar mig tillbaka till bänken, min tillvaro snurrade, jag ville kräkas, kroppen skrek av smärta och jag frös fasligt. Två personer passerar utan reaktion. Jag kände mig som i ett töcken.
Ser mig omkring, det är kallt, det är tyst, jag kände mig ensam och ledsen. Det kändes som att befinna sig i ett ingenmansland där jag kunde få sitta i timmar oförmögen att ta mig hem.
Oklart hur länge jag suttit där när jag reser upp mitt huvud och ser en man lite längre bort i buskaget. Räddningen!
Det jublade inom mig, jag lyckades busvissla och ropa och ser mannen ta något steg nerför den lilla slänten.
Men inget händer han bara står där. Jag ropar och ropar och försöker vifta lite med min gula vante och börjar känna mig uppgiven igen. När jag fokuserar på mannen i buskaget tror jag inte det jag ser.
Mannen jag väntar ska hjälpa mig står och masturberar i buskaget!
Jag får panik, jag måste komma bort och tänker att jag är totalt försvarslös om han kommer närmare. Uppbådade alla mina krafter, reste mig upp och tänkte gå gå gå, du får inte ramla. Tog mig till kyrkogården där jag mötte en äldre man. Denna man, min räddande ängel, hämtade sin bil och körde mig så jag kom till vård på lasarettet.
På lasarettet konstaterades att min vänstra armbåge var illa tilltygad, min högra arm var av och en spricka i nyckelbenet. Men jag var under vård, någon såg mig.
Vad jag vill förmedla är att mana till eftertanke. Inte ömkan om mig själv utan om oss alla, då jag börjar undra om vi börjar tappa bort empatin för varandra. Är det självupptagenhet eller rädsla? Hur vill vi ha vår värld?
Jag vill passa på att rikta mitt varmaste tack till Visby lasarett, allt från akuten till avdelningen för all omsorg, god vård, empati och omtanke.
Ni är alla hjältar i mina ögon och ni gör ett fantastiskt arbete trots den tunga arbetssituation jag kunde ana att ni hade.