Var inte rädd för kärnbränsleavfallet!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så upptäckte man att tjäran innehöll många användbara ämnen, fenoler och aromatiska kolföreningar, svåra att bryta ned, varur ljushärdiga anilinfärgämnen kunde framställas.
Så förvandlades den giftiga avfallsprodukten stenkolstjära till ett värdefullt råmaterial för storindustrin för framställning av färgämnen till att börja med och senare också av läkemedel.
Det förhåller sig på liknande sätt med kärnbränsleavfallet.
Man vet redan att det utgör ett värdefullt bränsle för energiproduktion i reaktorer av fjärde generationen. Att använda det ökar mångfaldigt, kanske hundrafalt den mängd energi som kan utvinnas ur naturligt uran, och detta innebär, att hittills producerat avfall och det uran som redan brutits i gruvorna räcker i tusentals år med nuvarande energiproduktion.
Dagens reaktorer utnyttjar bara isotopen uran-235 som numera utgör 0,7 procent av naturligt uran, och slutprodukten - avfallet - när uranet utnyttjats fullt ut för energiproduktion, är dessutom ofarlig efter något eller några hundratal år.
Så kallad slutförvaring är en galen idé, och det är sorgligt att läsa om all den möda som läggs ned på ett meningslöst projekt som bara är ett upprörande slöseri med naturliga resurser.
Naturligtvis kommer framtida generationer, våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn, att använda detta värdefulla råmaterial för fortsatt energiproduktion, när människorna har övervunnit den rädsla för kärnkraften som fortfarande finns.
Sådant kan ta tid - precis som fallet var med järnvägarna, som många trodde var farliga att åka med när de infördes som transportmedel för människor!