Jag har med en viss förundran följt debatten om äldreboendet Pjäsen. Låt oss vara uppriktiga och se på de villkor under vilka de olika aktörerna verkar!
Offentlig sektor sägs vara vår gemensamma sektor. Åtminstone när det gäller ekonomin men också på andra sätt är detta inte sant: den är överhetens sektor, inte medborgarnas. Den offentliga sektorn är beroende av anslag, och när en ny chef tillsätts bedöms han eller hon ofta efter sin förmåga att få de anslagsbeviljande politikerna att lyssna och ge ökade anslag till ifrågavarande del av förvaltningen. De tjänstemän som detaljstyr fördelningen av beviljade anslag och begär nya för följande år har blicken riktad uppåt, mot överheten, och det gäller att finna de rätta argumenten. Köer i vården är ett utmärkt argument, och en ekonomichef inom vårdsektorn saknar därför ekonomiska skäl att avskaffa dem, trots att just köer är det minst humana sättet att ransonera begränsade resurser - de som får betala priset är de som varken har pengar eller anhöriga som kan stödja deras talan.
För några år sedan erbjöd sig ett antal läkare på Gotland att förkorta köerna genom att utnyttja operationssalar till operationer i privat regi, när de stod tomma på lasarettet. Först tyckte politiker att det var en utmärkt idé, men sedan avslogs läkarnas förslag av ideologiska oskäl. Uppkomsten av köer är den offentliga sektorns akilleshäl. Naturligtvis ställer allmänheten krav på att vården skall fungera på ett bra sätt, och i en demokrati utkrävs det politiska ansvaret i allmänna val. Fungerar detta? Är den nödvändiga kontrollen av den offentliga sektorn tillräckligt effektiv?
En privat vårdgivare som vill agera långsiktigt - jag bortser från dem som på något sätt vill roffa åt sig en kortsiktig vinst genom sämre kvalitet - är det särskilt vanligt? - en sådan vårdgivare är beroende av att patienterna är nöjda med den vård som ges och måste därför ha blicken riktad nedåt, mot nyttjarna av tjänsterna. Detta ger patientinflytande - om ett önskemål framförs från de äldre eller deras anhöriga, är vårdgivaren tvungen att lyssna för att vinna och bevara sin trovärdighet - och vårdgivaren är dessutom beroende av att personalen är nöjd med det inflytande den har på hur dess eget arbete organiseras.
Hanna Westerén hävdar, att privata vårdgivare har intresse av vården därför att de kan hämta hem vinster inom denna sektor. Däri har hon naturligtvis alldeles rätt. Men det argumentet är en bumerang. Förutsättningen för att den långsiktige vårdgivaren skall kunna göra en vinst är, att man kan leverera något som den offentliga sektorn inte ger - vårdköerna får alldeles för litet uppmärksamhet i debatten - eller att man kan ge vård av samma eller bättre kvalitet men till lägre kostnad.
För att upptäcka sådana nischer krävs noggrann kunskap om hur vården fungerar i offentlig sektor. Det talas om vinstförbud inom vård och omsorg. Ett sådant skulle strypa möjligheten att finna lösningar som politiker och byråkrater i den offentliga sektorn inte ser.