Vart är vårt samhälle på väg?
Foto: Jessica Gow / SCANPIX
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vem tänker på våra barn? Det är våra barn som i slut ändan blir drabbade av det hela. Vad har de gjort för fel för att behöva uppleva detta? De två personer som varit mest betydelse fulla i min dotters liv under dagis och skoltiden står nu inför framtida uppsägning. Min dotter går i klass två och har Asperger. Hon har bland annat svårt att sitta still, har koncentrationssvårigheter och hon blir lätt trött under och efter en skoldag. Det här försvårar och påverkar hennes skolsituation väldigt mycket.
Hon har haft samma assistent i nu över två år. När uppsägningen träder i kraft har de kämpat tillsammans i tre trygga år. Just nu är min dotter skonad ifrån denna information för det skulle nog dra ner henne under ytan. Hon skulle heller inte förstå varför hennes trygghet måste slitas bort. Men med tiden är vi ju tvungna att berätta för henne, hur kommer hon då att reagera?
Kommer dagens brinnande skollust att finnas kvar? Jag tror och är mycket rädd för att den kommer att slockna.Hon kommer en dag att hitta tillbaks men det kommer att ta väldigt lång tid. Det kommer att ta mycket energi och kraft som jag idag anser att hon har behovet av att lägga på skolarbetet, ett skolarbete som hon redan i dag kämpar ganska hårt med.
Nu är inte min dotter i nu läget nekad assistent men detta kommer att påverka hennes skolgång väldigt negativt helt i onödan. Min dotter söker ganska lätt kontakt med människor men det är mycket få personer som hon släpper så nära inpå livet att de kan ge henne den trygghet och stöd som hon idag är i behov av.
Blir hon tvungen att byta assistent så kommer det att ta mycket lång tid för henne innan hon kommer att våga öppna sig och ta emot någon annans hjälp. Vem vet om hon över huvud taget kommer att acceptera en ny person som stöd? Men vad har hon att säga till om? Vem lyssnar på henne?