Växthuseffekten och kärnkraften
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Intellektuellt så försvaras kärnkraften idag med ett enda skäl och det är hotet från växthuseffekten. Det självklara svaret på detta är att kärnkraften producerar el som till största delen inte används till transporter medan växthuseffekten till stor delen genereras av transportsektorn. Det finns idag ingen större koppling mellan dessa. Bilar drivs inte med el. Men det finns mer att säga än så.
Kärnkraften är inte ekonomiskt eller miljömässigt livskraftig och är dessutom med sitt uranberoende samma tekniska återvändsgränd som oljeeldningen. Den kommer därför inte att rädda oss undan oljeberoendet.
Kärnkraftens funktion gällande växthuseffekten består just nu bara i att utgöra en ursäkt för de borgerliga partiernas brist på handlingskraft i miljöpolitiken. Devisen "Vi behöver ingen miljöpolitik - vi kan satsa på kärnkraften" låter mer som en desperat önskan än som en analys av den faktiska verkligheten.
Någon nysatsning på kärnkraften existerar inte. Det har startats 16 nya kärnkraftbyggen i världen de senaste åren, varav nio i kärnvapennationerna Kina, Indien och Pakistan. I EU pågår ett enda kärnkraftsbygge och det är i Finland. Den reaktorn är dock delvis att se som ett reklamprojekt eftersom de ekonomiska riskerna bärs av tillverkaren.
Samtidigt som dessa 16 reaktorer byggs har 22 lagts ner. Slutresultatet blir dock på grund av storleken på de nya reaktorerna en ökning av världens kärnkraft med 0.16 procent per år. Den nya våren för kärnkraften består alltså hittills av en ökning på en åttondels procent. Mot detta kan sättas en ökning av vindkraften i världen med 20-30 procent om året de senaste åren, en siffra som ökar. Vindkraften producerade el motsvarande sju Barsebäcksreaktorer (26,5 miljarder kilowattimmar) i Tyskland förra året.
Kärnkraften står idag för 16 procent av världens el, och den andelen ser alltså inte ut att öka inom det närmsta decenniet. Urantillgångarna som kan brytas till rimlig kostnad räcker med dagens kärnkraft i 70-100 år, men då tar man ingen hänsyn till att det kan finnas folk som inte vill ha uranbrytning i sina hemtrakter. De lokala opinioner som finns mot svensk uranbrytning i Närke, Jämtland och Norrland visar var problemet ligger. Valet med fortsatt kärnkraft ligger mellan ett omoraliskt nedsmutsande av andra länder, eller att acceptera uranbrytningens miljökonsekvenser med kemikalier, tungmetaller och radioaktiva brytrester här hemma. Inget av alternativen utgör vad som ens med en stor dos fantasi kan kallas för "miljöpolitik".
Men om vi för diskussionens skull låtsas att man skulle lyckas åstadkomma en fördubbling av kärnkraften - en i sig helt otillräcklig strategi för att fasa ut världens användning av fossila bränslen - så blir uran en bristvara. En del länder kommer då att ha ett desperat uranbehov, medan andra länder kommer att få en mycket stor press att bryta sitt uran. Vi märker redan nu att uranpriserna stiger och efterfrågan ökar. Då stiger också kostnaderna för kärnkraften ytterligare.
Det finns ingen bred, rak och enkel väg till kärnkraften. Det är en smutsig och dyr hinderbana kantad av tekniska och miljömässiga problem.
Sanningen är att man inte kan prata bort problemen med växthuseffekten eller med oljeberoendet. Till det behövs en konsekvent och envis miljöpolitik, något som de borgerliga partierna saknar både motivationen, kunskapen och den intellektuella beredskapen för. Den undersökning av de borgerliga partiernas budgeteffekter för miljön som miljöpartiet presenterade i februari, och deras allmänna motstånd mot åtgärder som faktiskt fungerar, det må vara trängselavgifter eller grön skatteväxling, visar vilken inaktivitet i miljöpolitiken vi har att vänta oss vid en borgerlig valseger. Man kan inte stoppa miljöförstöring genom att ersätta den med annan miljöförstöring.