Lördagen den 3 mars, på förmiddagen blir jag inlagd på Visby lasaretts akutmottagning med tydliga influensasymptom. Snabbt och effektivt blir jag adekvat omhändertagen och det konstateras att jag drabbats av en influensa typ B.
Till min sjukdomsbild när det gäller värk ska också konstateras att jag de senaste åren varit (och är) hårt värkangripen på grund av diskbråck.
Jag får god vård och adekvat värk- och febernedsättande. Informeras om att jag får räkna med att vara inskriven något dygn i avvaktan på att jag tillfrisknat samt att det finns förutsättningar att sköta mig själv hemma. Till situationen hör också det faktum att hustrun ligger lika sjuk därhemma…
På ronden, tisdag eftermiddag kommer ansvarige läkaren med beskedet att jag omedelbart ska skrivas ut: Jag sitter på toaletten och läkaren vill försöka ”ronda genom toalettdörren”. När jag kommer ut råkar jag tappa en av strumporna ett par decimeter bort från min fot och jag ber om hjälp att fösa den till mig. Läkaren vägrar med hänvisning till att detta inte är läkarjobb.
Därefter tar en vass konversation fart! Allt från empati i bemötandet, när man ser att någon behöver en hjälpande hand, till att min hemmasituation i dag är olämplig men med förhoppningen att vi i egen regi ska kunna arrangera utskrivning under nästkommande dag.
Läkaren, eller tydligen får någon annan i personalen ringa hem till hustrun, som även hon bedyrar det mycket olämpliga i att komma hem den dagen.
Läkarens argument i strumpargumentationen tillhör de lägsta jag hört. Jag bad om en 1/10 sekund hjälp och läkaren insinuerar att jag ville ha hjälp med påklädning etcetera. Dennes roll var läkare!
Jag försöker initialt föra ett samtal om att ge en hjälpande hand, empati för den som behöver lite assistens – begrepp som är grundläggande för patienten.
Att ha en så speciell roll som läkare är historiskt för att lindra och bota. Regionens egna verksamhetsbeskrivningar och sjukvårdens texter är ju överfyllda av värdeord om respekt för patienten.
Eftersom diskussionen blev relativt ljudlig förstår jag att många hörde ordväxlingen och rimligen också funderar över vad som skedde.
Detta är min syn på saken och jag förväntar mig en ursäkt, både från läkarens egen privata roll liksom å professionens vägnar.