Det talas mycket om dåliga lärare. Man glömmer, att om den svenska skolan ska lyfta igen, är det de befintliga lärarna som måste göra jobbet!
Detta tal bidrar inte till att lösa krisen i den svenska skolan – tvärtom.
Läraryrket är tufft. En dag för länge sedan var det en ung, ambitiös lärare som utbrast: ”Det finns inget yrke, där man får ta emot så många själsliga stjärnsmällar som i läraryrket”.
Från min yrkesverksamma tid som lärare minns jag två fall då en lärare fick plikta med livet för sin oförmåga att bemästra situationen i klassrummet.
En lärare kom tillbaka till kollegierummet efter en lektion, då hans elever hade varit ner än vanligt bråkiga. Han gick tvärsöver kollegierummet utan att säga något, bort till sitt skåp, öppnade det och föll omkull, död på fläcken.
En lärare fick stora disciplinproblem på grund av egen inre osäkerhet. Detta kombinerades med annat, bördan blev övermäktig, och en dag gav hon bara upp andan och dog. En lärare som känner sig osäker på sig själv straffas av eleverna.
Lärare liksom elever är individer, de kan vara mycket olika, och de bör vara det.
Den ene ger av sina kunskaper, den andre av sin livserfarenhet, en tredje har ett starkt sinne för humor.
Unika situationer uppstår i klassrummet, och det gäller att ta vara på dessas möjligheter. Första mötet med en klass kan vara avgörande.
Jag fick en gång en klass i matematik som hade två år kvar till studenten. Den var rektors värsta bekymmer, 23 flickor och tre pojkar.
Första lektionen började jag med att presentera mig artigt, och jag la till: ”Jag har hört, att ni har vissa svårigheter med matematiken”.
En veritabel storm bröt lös: ”Vi kan ingenting i matematik, vi förstår ingenting. Om två år ska vi ta studenten, och hur ska det gå?”.
Jag bad dem att låta en föra deras talan, och en flicka utbredde sig vältaligt om deras bekymmer. När hon slutat var det fem minuter kvar av lektionen, alla elevernas ögon var riktade mot mig och man kunde läsa frågan i deras ansikten: ”Vad tänker du göra nu?”.
Kan man tänka sig en bättre önskesituation för en lärare?
Min sambo fick en gång ett vikariat i en klass drasuter som satt med sina mohairsjalar och benen sträckta långt framför sig. Hon visade ut en och började undervisningen. Efter en stund råkade hon se ut genom fönstret: där låg den utvisade och solade sig behagligt i vårsolen!
Hon brast i gapskratt över det befängda i situationen. Det blev förlösande, nästa gång mötte pojkarna henne vid T-banestationen och ville bära hennes väska.