Jag tänker att Gud både kan, vill och kämpar mot allt ont som sker i världen, men Gud kan inte göra det utan oss människor, vi är Guds verktyg för att påverka och genomföra tillsammans, där Gud ger oss visdom och klokskap, mod och handlingskraft.
Att som vid attentatet i Stockholm, där människor vågade gå tillbaka till brottsplatsen och visa kärlek till livet, de visade mod och empati och godhet mot varandra, där rädslan eliminerades på grund av mod, kärlek och många tillsammans.
Det har skett i flera länder där vi hoppas se resultat av ett stopp på attentat i världen. Våld och våldtäkter kan genom Me too-rörelsen visa samma effekter, där vi redan i dag ser män som vågar gå emot män som våldtar, som vågar stå upp för kvinnor och arbeta för jämställdhet.
Där finns Gud vare sig vi tror eller inte. Att tro är att ta emot det Gud vill med våra liv, att vi använder den potential som Gud skapat oss med, där empati och samvete råder, där mod och kärlek gör oss starka tillsammans för att förändra det som är trasigt i vår värld.
Gud gråter med oss när det svåra händer i våra liv och i samhället, samtidigt ger Gud oss styrka och redskap som försoning för att bli fria och kunna gå vidare i livet och därmed få styrka att arbeta konstruktivt för att påverka freden och motverka ondskan.
Det är inte ondskan i sig som är värst, utan allas vår passivitet att inte använda vår förmåga, kunskap, vishet och klokskap att påverka.
Där har individualismen tidigare gjort oss egoistiska och rädda, och därmed mindre benägna att gå samman i stora grupper för att påverka.
Men nu börjar det hända fler och fler tillfällen när vi går samman, däri finns hoppet om framtiden, vi är i dag mer redo att påverka tillsammans, vi har sett att det ger effekter, det ger ringar på vattnet.