Till och med Region Gotland börjar känna olust. ”Våt filt över Visbys utveckling från flygfältet ända ner till södra Tofta”.
Men inte Eva Nypelius förstås. Militären ger arbetstillfällen, då får det gå med sönderkörda marker, skjutande och oväsen dag och natt, stopp för all nybyggnation.
Är det bara från icke-politiker som sanningen hörs? Militärt försvar har aldrig betytt något annat än död och förödelse. Om en stormakt av någon anledning vill ta Gotland, vilken nytta har vi då av monstren som dånar omkring på Blåhäll?
1808 slapp vi dödande och plundring därför att ön saknade försvar när ryssarna invaderade Gotland. Borde vi inte ha lärt oss någonting.
1980-talets fredsrörelse går kanske inte att återskapa. Den gången trängde fruktan för kärnvapnen ner i folkdjupet.
Nu har de flesta övertygats av medier och militära intressen att Sverige måste kunna försvara sig, i alla fall två veckor.
Osäkerheten i vår omgivning och Rysslands aggressivitet och allt ont man oemotsagd målar upp.
I militärens beräkningar finns redan klara siffror hur många unga soldater och hur många oskyddade civila vi får vara beredda att offra för att ”försvara oss”.
”Det finns skydd mot allt som tänkas kan, men det finns inget skydd mot människan”, Stig Dagerman.