Jag var inte med när nazisterna tog makten i Tyskland, men min mormor var det. Åtminstone under det Nationalsocialistiska arbetarpartiets fem första år. 1928 flyttade hon till Sverige, av kärlek till min västgötske morfar, fem år innan Hitler blev Tysklands diktator.
Mormor var tjugofem när NSDAP uppstod i början av 1920-talet. Vilka minnen hade hon från den tiden? Jag kunde ibland få samtala med henne om det, men det var inte det lättaste. Hitlertiden var nästan tabu att påminna om. Som tyskfödd kände hon sig medskyldig till allt det hemska som den medfört. Hon, liksom flera andra i hennes generation.
Ändå minns jag som igår, då hon några gånger berättade om ”brunskjortorna”, Hitlers SA-förband, och den obehagliga känsla hon fått av att se dem på gatorna. De var långt ifrån en maktfaktor när hon emigrerade, men hennes känselspröt hade uppfångat det hotfulla och skrämmande hos människorna som stödde partiet.
Nu är det på många sätt likadant ännu en gång. Till och med i Sverige år 2017. Men läget är inte på något sätt likt situationen i dåtidens Tyskland, som förödmjukats av den hårda Versaillesfreden efter första världskriget. Om antidemokratiska krafter tar makten i Sverige av i dag, bygger det inte på liknande omständigheter. Långt därifrån.
Alla i ett demokratiskt land har rätt till sina åsikter. Men vi får inte bli så tillåtande att vi tiger när oförståndiga, obehagliga och omänskliga tankar förs fram. Bara litar till att det säkert finns någon annan som talar dem tillrätta.
Det är svårt att omvända människor med främlingsfientlig och våldsbenägen natur. Men genom att säga emot dem, kan vi förhindra att någon förleds att tro, att de står för en allmänt vedertagen uppfattning.
Om vi slår dövörat till, vänder oss mot väggen och slumrar in, kan vi missa när det händer. Igen. Vi kan vakna upp i ett annat, orättfärdigt samhälle, därför att vi av slapphet låtit en ny Hitler ta över hela den lagstiftande makten.
I dag pågår en het debatt om huruvida Region Gotland har skyldighet att upplåta plats åt Nordiska Motståndsrörelsen under Almedalsveckan. Häromdagen har statsministern lämnat klara besked. Frågan borde därmed vara med NEJ besvarad.
Har vi lärt oss något av historien eller inte? Jag vill inte, liksom mormor, skämmas över att ha blundat för en pyrande eld, som i skydd av godtrogenhet kunde växa till ett inferno. Om du har åsikter som liknar mina, tveka inte att säga det högt.
Vi får inte låta det hända igen.