Karin Nyström anser att skolor ska ha minst 200 elever för att bli riktigt bra. Själv har jag 40 års erfarenhet som folkskollärare från en byskola i Medelpad, Mönsterås, en skärgårdsskola, Sankt Hans, Fårö och Fårösunds högstadium.
Den skola som jag och barnen lyckades bäst med var den minsta - Sandhamns skola.
Det var en B3-skola med intagning vartannat år. Elevantalet varierade mellan 10 och 21 de 13 år jag var där. Ett år hade jag sex 6-åringar, två 7-åringar och två 8-åringar som nybörjare.
Mest satsade jag på att få igång läsningen så fort som möjligt, vi var inne i halva alfabetet när centralortens barn ännu höll på med inskolning. Barnen fick lära sig att sköta uppgifter på egen hand. De mindre sög i sig lite engelska, geografi med mera när jag höll på med de äldre som i sin tur inspirerades av de smås färgglädje under teckningstimmarna.
Jag utnyttjade skolradion. Läggspelet Palin var bra till att gnugga in basfärdigheter i matte, stavning med mera med. Barnen lyckades bra i standardproven och klarade sig bra på högstadium och gymnasium.
En lätt utvecklingsstörd pojke hjälptes vi åt med. En pensionerad vd tog honom under sina vingar. Ett år fick vi ut en stökig tonåring som vi gemensamt höll i herrans tukt och förmaning, när han kom iland till högstadiet klarade man inte av honom.
De sandiga backarna gjorde barnen spänstiga som getter. Idrott var populärt. Vi byggde själva en hockeyrink med sarg och med belysning. På kvällarna när det blev kallt kom grabbar upp och vattnade banan. Vi åkte iland och spöade centralskolan i hockey, basket, pingis och friidrott. Varje vår spelade barnen ett brännbolliknande spel med slagträ och pinnar som hette Missvippa.
Värdshusets schäfer Caesar låg många år inne hos oss i skolsalen under lektionerna.
Varje höst satsade vi för fullt några veckor med träning och kulissbyggande till teaterföreställningen vid Lucia. Där tjänade vi in till skolresan av föräldrar och tillrest publik. Vid skolavslutningarna höll vi gammaldags examen med förhör på vad vi lärt under året.
Ett år spelade alla schack. En av grabbarna gjorde då ett schackbräde som hopfällt bildade en låda för de handskurna pjäserna. Slöjden var alltid olåst, så intresserade gick dit och blev duktiga. En kille gjorde till exempel ett hörnskåp med välvt lock. Inga verktyg försvann men tillkom när grabbarna hittade något borttappat på byn. Själva slöjden var en liten kolkällare och korridorstump, garanterat sämst i Sverige.
Vi fick använda Sandhamns Vänners optimister när vi var ute och seglade i hamnen.
Biblioteksbåten kom med färska böcker ett par gångar om året.
Vartannat barn gick i privat pianoskola hos Tant Malin. Keramikern Lisa Larsson kom ut en gång med lera och inspirerade en hel dag och brände sen konstverken i Gustavsbergs ugnar.
Två matintresserade damer turades om att laga läcker skolmat som till exempel fisksuffléer.
Med den här berättelsen vill jag visa att skolans storlek inte spelar roll för kvaliteten.
Det viktigaste är andan. En skola man talar illa om, en skola där man kan blir hånad som en töntig plugghäst men får status genom att bära sig illa åt, i en sådan skola är det väldigt svårt att nå resultat. I en skola med positiv anda och uppbackning av föräldrarna däremot kan lärare och elever uträtta underverk.