Vilken grund har vi för våra värderingar?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag läser detta dyker en bild upp på min näthinna. Jag tänker då på en ensamstående förälder som råkat i ekonomiska trångmål och måste söka ekonomiskt bistånd (socialbidrag), kanske under längre tid. Då får man enligt reglerna inte vara ägare till en bil inte heller till en insatslägenhet. Tillgång till en bil underlättar när barnen skall lämnas på dagis, skola och så vidare. Transport på cykel i vilket väder som helst "förlänger" dagen och är kanske inte den bästa lösningen för de små barnen och bidrar till ökad stress för både förälder som barn.
Vilken grund har vi för våra värderingar? Varför kan den ena människan få tära på statens medel utan att någon ifrågasätter, medan tumskruvarna dras åt för en annan som egentligen har mycket större behov?
Det talas ofta om bidragsboende. Vad är då bidrag? Är det inte att uppbära bidrag att åka taxi på samhällets bekostnad när det väl går att åka kollektivt eller att gå. Ur mänsklig synpunkt borde den ensamstående föräldern ha företräde till de fria taxiresorna!
Artikeln avslutas med: "Men nu slipper han taxi. Som statsråd har han tillgång till lite flottare åkdon".
Vem det nu är som betalar detta?
Fram för mera rättvis fördelning av samhällets tillgångar tycker