Ulf Kristersson stod vid sitt tal i Almedalen framför devisen ”Lika för alla”. Det är manipullativt och vilseledande. Vore det inte mer vuxet att stå upp för partiets identitet. M säger sig vilja prata egen politik fram till valet, men skuldbelägger C för konflikterna i Alliansen, talar nedvärderande om S, och tar – för att inte förlora röster till C och L – tillsvidare avstånd från SD, samtidigt som M för framtida eventualiteter försöker att legalisera dem.
Att Alliansen är överspelad blir allt tydligare, men att Göran Hägglund skulle förorda en moderat enpartiregering var överraskande. Han tycks därmed inte bara bejaka KD:s rörelse åt höger, utan också äventyra partiets fortsatta existens, då KD torde vara beroende av Alliansens stödröster för fortsatt riksdagsstatus. Ett möjligt scenario är att nuvarande regering eller S går samman med C och L. Men av det skulle följa interna svekdebatter inom respektive parti i kompromissernas spår, vilket skulle öppna upp för V och M.
SD lär fortsätta att locka väljare så länge som partiet slipper att ta regeringsansvar. Då blir det välfärd, integration och folkhem – tror Jimmie Åkesson – medan SD:s väljare får lära sig den tunga läxan om hur tomt partiets budskap egentligen var.
En moderat enpartiregering räknar med stöd i riksdagen av SD, ett nationalistiskt parti som bygger på missnöje och okunnighet, och som saknar trovärdig budget. SD ger inte det stödet utan att få något tillbaka. C och L ger besked om SD. M avvaktar valdagen. En röst på M är sannolikt också en röst på SD.