Visby - inte en värdig världsarvstad
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Torsdag till lördag samlas folk utanför krogarna. Allt medan berusningen ökar hos dem blir de allt högljuddare. De alkoholstinna ungdomsrösterna växlar från glädje till rent raseri när de studsar mellan husen i de smala gränderna. Nu är det dags att klara upp olika mellanhavanden. Grabbarnas vrål, knappt passerade målbrottet, blandas med hysteriska flickröster i nattens symfoni. Husens fönsterbrädor tjänar bra som bardisk. Portar och hushörn passar bra som toalett för urin och maginnehåll.
Sedan kom sommaren.
Det som tidigare hänt kring helgerna sker nu vartenda dygn. Utekrogarna vaknar till liv och kväver alla boenden med huvudsprängande basdunk. Våra egna helgfestare är nu uppblandade med turistande människor. Springandet i gränderna blandas med slammer av glas och flaskor och vrål från festande personer. Kvällen börjar tidigt i sommarkvällen. Man är på en festplats. Det är Party. Det är flera magar och mera urinblåsor som skall tömmas. Det är flera flaskor, glas och skräp som ska kastas. Festandet på gatorna fortsätter flera timmar efter krogarnas stängning.
Framåt femtiden på morgonen tunnas festandet ut. I bästa fall. Vid fem-sextiden skramlar det utanför när den morgontidiga flasksamlaren uträttar sitt värv. Strax efter brummar kommunens städpatruller in på gatorna. När dagens gäster åter kommer in i staden, finns inga spår kvar av nattgästernas svineri. Stora fåglar har kalasat på både matrester och spyor. Kvar är mörka fläckar efter utblandad torkad magsyra. Lukten av urin försöker blanda sig i en blomdoftande sommarfläkt. Belägringen har släppt sitt järngrepp. Visby är åter rustat för en ny dag.
Uppgivenhet blandat med stridslystnad.
Vår första sommar här på S:t Hansgatan blir också vår sista. Nonchalansen hos stadens beslutande och politiker har under många år har skapat ett förhållningssätt hos de boende i kvarteren. Du överlever inte om du inte har en reträttplats. Att åka till landet är inte bara lyx, det är en förutsättning för ett boende i innerstadens kärna. Det går inte att vistas där under kvällar och nätter i nästan två månader. Samtal med grannar genomsyras av uppgivenhet och ibland stridslystnad. En hetta och ett hat mot krogar som också måste ta sitt ansvar för alla dem som står utanför och festar. Boende har olika förslag, att man ska göra si eller så för att få slut på eländet. Att fylla en krog med betong var ett förslag. Detta glömda krig har pågått länge.
Med fasa ser jag att flera nya lägenheter är klara till försäljning och uthyrning i kvarteren. Jag tar för givet att de nyinflyttade informeras om de förhållanden som råder. Det blir annars ett smärtsamt uppvaknande hos de nyinflyttade.
Det pågår en åttatimmars terror i innerstaden varje dygn i flera månader. Tala om Vägskäl. Vilken väg ska vi ta? Visby är inte idag en värdig världsarvsstad.
Jag väljer de uppgivnas väg. Aldrig mer boende i innerstadens centrala delar.