Det är inte längre bara amerikaner med ett osunt intresse för vapen och olika undergångsscenarion som har anledning att se över sitt lager av konservburkar. Att inrikesminister Anders Ygeman (S) i SVT:s Agenda (12/2) påpekar att individens ansvar för att se till att klara mat och värme i åtminstone 72 timmar visar att Sveriges beredskap inte alls är särskilt god.
Civilförsvarsförbundet bedömer att livsmedelslagret räcker runt en vecka eller tio dagar i bästa fall. En stor del av detta lager finns i livsmedelskedjan: i affärer, centrallager och på lastbilar. Även om det finns livsmedel kan en bristsituation uppstå inom ett par dygn om distributionen inte fungerar på grund av drivmedelsbris eller strömavbrott.
I ett större perspektiv är livsmedelsproduktionen i landet minst lika känsligt för störningar som en snabbt uppkommande livsmedelsbrist i dagligvaruhandeln på grund av strömavbrott eller begränsad import av diesel. Även lantbruket har små lager, av foder och diesel på gårdarna.
Livsmedelskedjan är ett känsligt system som dessutom är underdimensionerat i förhållande till livsmedelskonsumtionen. I dag är Sverige till 50 procent beroende av importerad mat. Regeringen hoppas att den nyligen presenterade livsmedelsstrategin ska kunna höja självförsörjningsgraden till 60 procent.
Sveriges problem har hittills varit att se allvaret i omvärldsläget efter Kalla kriget. I och med Sovjetunionens upplösning slutade svenska politiker oroa sig för ofred. Nu är man återigen oroliga och regeringen har återupptagit civilförsvarplaneringen.
Finland som till skillnad från Sverige inte monterade ned sitt beredskapslager i början av 1990-talet klarar att försörja sin befolkning under ett halvår. I det perspektivet är vår beredskap inte god – den är usel. Eller ska vi räkna med att Finlands mat är vår?
Regeringen och Ygeman värjer sig mot att bygga upp ny beredskapslager utan signalerar att det kan komma att ställas högre krav på hela livsmedelskedjan. Det kan tolkas som att regeringen tänker göra det enkelt och billigt för sig och helt enkelt kräva av producenterna och livsmedelsaffärerna att hålla större lager.
Det skulle inte förvåna om exempelvis kvarnarna åläggs att alltid ha en viss andel av produktionen i ett reservlager. Man kan också tänka sig att lantbrukarna ska lagra en årsförbrukning av diesel och konstgödsel på gårdarna. Det finns enkla åtgärder för att öka lagren av förnödenheter till en låg kostnad och lite besvär för staten.
En sådan ordning är direkt olämplig. I ett läge där samhället plötsligt omvärderat behovet av en säkrad folkförsörjning ska inte staten räkna med att kunna vältra över så mycket som möjligt av ansvaret och kostnaderna för de ökade lager som beredskapen kräver på privata aktörer. Att vi som individer håller oss med ett lager av förnödenheter som räcker i minst 72 timmar är ett rimligt ansvarstagande. Det större ansvaret för folkförsörjningen vilar huvudsakligen på staten och inte på lantbruket, livsmedelsindustrin eller affärerna.