8 mars, internationella kvinnodagen, översvämmas media av hyllningar till kvinnan. Goda exempel lyfts fram i näringsliv, vardag och politik. De starka kvinnor som kämpat för kvinnlig rösträtt lyfts fram extra i år. Med all rätt.
Det fokuseras också på förtryck av kvinnor. Förtryck av kvinnor i religionens och ”hederns” namn. Mäns våld mot kvinnor (för det är oftast kvinnor som blir slagna) och ju svagare ställning kvinnor har desto mer våld – som påpekas av Carin Götblad i in intervju i SvD.
Fokus kan också hamna på olika löner eller kvinnors obetalda arbete i hemmet och ansvar för åldrande föräldrar. Det är olika medicinsk behandling och att medicinsk behandling av kvinnor baseras på forskning på män. Listan kan göras hur lång som helst. Samma debatt varje år – så uppenbart finns mycket arbete kvar att göra.
Visst händer det saker, sakta men säkert. Yrkesgrupper som tidigare varit männens domäner blir kvinnornas. Jag hoppas att det också kan bli tvärt om, men det märkliga är att ”kvinnoyrken” inte har samma attraktion på män, varför? Kan det vara lönen? För varför är fortfarande nio av tio VD:ar i börsbolagen män? Är männen kompetentare? Har män bättre förutsättningar att bära dessa eller andra höga befattningar? Varför har vi ännu inte haft en kvinnlig statsminister i Sverige?
Det är väl bara det där med att kvinnor lyfts fram. Men det blir alltid som något som avviker från normen – ”kvinnliga” sätts före politiker, företagare, och så vidare. Vi är lika mycket företagare, politiker och människor som män. Det är just det subtila i att kvinnor och män behandlas olika. Det är det där med att kvinnor och män (faktiskt) tillåts ta olika stor plats.
Felet ligger inte i att kvinnor och män är olika, felet ligger i att vi inte behandlas lika!
Jag ser med förundran på hur duktiga drivna kvinnor under de senaste åren petats från poster både i politiken och i näringslivet. Exemplen är många men jag kan inte annat än hålla med Anna Kinberg Batra om det hon skriver i DI 8 mars; ”Bortsorteringen av kvinnliga ledare gör Sverige fattigare”. Hon utvecklar tanken med att peka på att fokus på ”en stark ledare som pekar med hela handen” missgynnar kvinnor. Det stärker de rådande mansstrukturerna och kvinnorna får stryka på foten.
Finge jag önska mig något så slipper vi höra ”vi har ju inte tillräckligt många kvinnor som är intresserade av uppdrag/befattningar/tjänster”, för det är inte sant.
Det räcker alltså inte med att vara modig och framåt. Vi, män och kvinnor, måste ta krafttag och förändra! Här har vi mycket att lära av historien av de kvinnliga pionjärerna på olika områden, och de män, som då fattade att den ordning som rådde måste utmanas.
Vi alla – män som kvinnor – har (fortfarande) en resa att göra!