Advent är väntans tid. Vi lever stor del av våra liv i väntans tid. Kanske kan man säga – att leva är att vänta. När man är barn är det kanske som tydligast. Man ska vänta och se. Vänta till julafton… Vänta till i sommar… Vänta till man blir stor…
Men vårt vänteläge finns där genom hela livet.
Vi väntar på att komma in på utbildningen, vi väntar på att bli klara med utbildningen, vi väntar på att hitta den rätte, vi väntar på barn, så väntar vi på att barnen ska växa upp, vi väntar på att det rätta jobbet ska utannonseras, vi väntar på att gå i pension och till sist har man inget annat att vänta på än att döden ska infinna sig.
Så nog väntar vi oss igenom livet. En viktig fråga blir då naturligtvis; Vad gör vi med vår väntan? Vad gör vi med livet medan vi väntar?
Jag ser två möjliga risker med väntandet.
– Tänk om uppfyllelsen av vår väntan – möjligheten vi väntat på – bara rinner förbi oss. För vi är alltför upptagna av att vänta…
– Passivitet. Kan det vara så att vi vant oss vid att vänta så till den grad att vi inte förstår att vi själva måste medverka till våra drömmars uppfyllelse? Vi bara väntar och glömmer vårt eget ansvar.
Det kan alltså finnas en fara i själva väntandet. Vi kan tro att väntestadiet är slutstadiet.
Nu väntar vi på julen och Guds gåva till mänskligheten. Den som visar att Gud inte bara är en superingenjör som suttit i sin himmel långt borta och hittat på allt detta med skapelse och människa – utan tvärtom är oss väldigt nära. Alla som haft en baby hemma eller i sin famn vet mycket om julens mysterium. Nu blir Gud ett ätande, vätande människobarn som i stallets halm bland loppor och löss jollrar evangelium in i vår värld. En Gud som behöver oss människor, som behöver bli bytt och tröstad. Så konkret är Gud och så konkret blir därför julens glada budskap. Stallet fick duga till att börja med, sedan blev Gud flykting undan makthavarnas hot och våld. Så tar Gud parti för världens små också i dag. I julen slår Gud en bro mellan himmel och jord, mellan sig själv och varje människa. Genom total vanmakt visar Gud sin makt och vem Gud är. Minst är störst!
Förstörelsens makt är stor i världen. Men när Gud föds i våra hjärtan öppnar sig slussarna till den tillit som förändrar världen. I ett barns ögon möter vi den tillit som kallar på vår omsorg, vår förmåga att älska sakligt alltefter den andras behov och i respekt för hennes integritet och person. I ett barns tillit uppenbarar Gud sin kärlek till livet. Till oss.
Så får vår väntan – sin uppfyllelse.