Nu är det år 2019 och 10-årsgränsen består, kan man sammanfatta de ständiga alarmistiska budskapen med. Senast läste vi på denna sida att Hanna Westerén (S) vill att Sverige ska vara en motor i både EU och FN för att ställa om vårt sätt att leva. Storbolagen ska ta ett större ansvar och vi andra ska känna skam när vi flyger till fastlandet för att hälsa på nära och kära. Cementa ska förstås brännmärkas och ön förvandlas till ett samhälle som försörjes genom att folket byter äpplen och päron med varandra och berättar för barnen om hur det var på den tiden när vi hade elektricitet och när mamma och pappa hade ett jobb att gå till.

De politiker som nu driver denna samhällsomvandling mot en sorts planekonomi kommer en dag stå till svars och få lämna sina välavlönade uppdrag. Men det är om ett antal år när man genomskådat denna starkt lögnaktiga episod i jordens historia och folket inte längre accepterar nya undergångsprofetior vilka likt fågeln Felix stiger upp varje nytt år och förkunnar början på en ny stundande 10-års period av ökenvandring.

När man talar om politiker och deras smidiga sätt att hantera sanningar kan man inte annat än att förundras över hur den omtalade Försvarssatsningen kunnat presenteras med buller och bång och samtidigt undvika att berätta att tillskotten inte räknas upp med hänsyn till prisökningar över tid. Det bidde bara en tumme som det heter i HC Andersens saga. Undrar om man någon gång skulle få se en politiker med skammens rodnad på kinderna?

Eftersom jag var på samma möte som Donald Forsberg som skrev en insändare om en ”mycket otäckt besvarad fråga” ställd till förre chefen för MUST (militära underrättelsetjänsten) vill jag ta den f d chefen i försvar eftersom Donald felaktigt benämner polis, tull, kustbevakning såsom ”civilister”. Det blir då lätt ett missförstånd i en så känslig fråga och det blev det uppenbarligen.

Är man som jag då och då på fastlandet och följer hur flera samhällen/kommuner vacklar under ett integrationsproblem vilket ständigt förvärras både mänskligt och ekonomiskt får man vid återkomsten till ön känna den trygghet, omtanke och glädje som livet här kännetecknas av. Låt oss därför hålla ett öga på de batikhäxor och dito tomtar som så ivrigt förespråkar att vi ska ta oss an all världens flyktingproblem och att underminera vårt välstånd genom meningslösa skadliga klimatåtgärder.