Julen är sagornas tid. Man kan läsa julevangeliet, se på Kalle Anka eller ekonominyheterna. Det finns så många sagor, det är bara att välja. Nu när 2019 går mot sitt slut tänkte jag återge en berättelse jag hört under det gångna året, när Nordkalk kastade in handduken i Ojnare samtidigt som Cementa och SMA laddade med nytt krut och nya domstolsinlagor för att utöka kalkbrytningen i Slite och Klintehamn.
Berättelsen börjar med en pojke som kommer hem från skolan och finner en pepparkaksdeg under en duk. Han tar en bit, jämnar till degen och lägger försiktigt tillbaka duken.
Några timmar senare kommer pojkens pappa in från lagårn. Han ser duken på bordet och vet vad det betyder. Samvetet gnager. Men vem märker om han bara tar en liten bit?
Golvuret klämtar sju slag samtidigt som farfar kommer in från stallet. Hungern gnager efter en dag i skogen. Doften av kakdeg är oemotståndlig.
När farmor äntrar köket följande morgon återstår hälften av pepparkaksdegen. De skyldiga radas snabbt upp och får sina domar. Men farmor är snäll och följande jul gör hon en särskild pepparkaksdeg med strikta förhållningsorder om att det är där hungriga sorkar kan hålla till.
Vi har alla varit där, skulle nog många av oss nu vuxna sorkar kunna säga. Men lärde vi oss något, innan vi började klä oss i kostym och lärde oss standardfraser för vad vi ska svara om den organisation vi jobbar åt anklagas för att äta för mycket deg?
”Sammanfattningsvis bedöms den ansökta verksamheten medföra måttlig negativ konsekvens på naturområden och naturtyper”.
Det är tur att staten hela tiden försöker hitta nya degar åt oss om det blivit för mycket bråk om den första. Men hur länge till kan vi hålla på så här?