Svar till Birgitta Wingsjö Bergströms insändare angående konfirmation 8 maj.
Hej Birgitta, jag läser med intresse om humanistisk konfirmation, däremot är jag inte lika intresserad av beskrivningen av kyrklig konfirmation som är både grovt förenklad, generaliserande och direkt felaktig.
Själv har jag i 10 års tid jobbat med konfirmander som präst i Svenska Kyrkan och jag vill ge en korrekt bild av konfirmation för Svenska Kyrkan (andra kyrkor får tala för sig själva).
Det är helt rätt att ordet konfirmera betyder att man bekräftar något, men i en kyrklig konfirmation är det inte konfirmanden själv som bekräftar något av det som du radar upp. Istället är det Gud som bekräftar löftet som gavs i dopet, nämligen att alltid vara med, vad som än händer, både i detta livet och i livet efter döden. Vi ber också om detta, genom bön och handpåläggning, att Guds goda Ande ska vara med konfirmanderna, nu och alltid.
Det konfirmanderna säger ja till i konfirmationen är viljan att konfirmeras, inget annat. Personligen trodde jag inte alls på Gud när jag konfirmerade mig men jag tänkte att om nu det finns en Gud som är så god, omtänksam, trygg, förlåtande, intresserad och så vidare som jag fått fundera kring under mitt konfirmationsläger, ja då vill jag att Gud ska vara med mig, nu och alltid. Därefter växte tron fram.
Det är väldigt få konfirmander, om ens några, som konfirmerar sig för presenternas skull, nästan alla gör det för att lära känna sig själva bättre, få nya kompisar, få prata om livets stora frågor och för att åka på läger.
Jag är stolt över att kunna erbjuda en av få platser i vårt samhälle i dag där man öppet kan få samtala om tro och om livets stora frågor. 80 procent av människorna i vårt land tror på ”något” och det är detta ”något” vi tillsammans utforskar med konfirmanderna. Personligen benämner jag det för Gud som är synliggjord för oss människor i Jesus, men andra må ha andra ord.
Allt gott!