Detta är ett inlägg kring humanistiska konfirmationer som tagits upp i tidningen av Humanisterna och sedan av prästen Johan Sunnerstam med erfarenhet av kristna konfirmationer.
Jag vill bidra med ett förälderperspektiv:
Att stödja sina tonåringar på vägen till vuxenlivet är en mäktig uppgift. Jag vill som förälder att de upplever att de har ett utrymme att uttrycka och vila i sig själva; att de känner att de växer och utvecklas på sina villkor så långt det går. Konfirmationsåldern kring 14-15 års ålder är en spännande tid, aldrig tråkig, där jag tror att man som förälder för kanske första gången tar ett reellt steg tillbaka och låter sin ungdom uttrycka hur de vill ha det.
Vi är en familj på fem; våra två döttrar och en son är alla döpta i den svenska kyrkan i Köpenhamn – vi tänkte då kanske på kyrkan som en kulturell och historisk samlingspunkt mera än religiös för vår familj. Det är också den historien som vi har berättat för våra barn om varför vi bestämde att de skulle döpas. När sen barnen närmade sig åldern där de skulle avgöra om de ville konfirmera sig bodde vi i Stockholm och vi började undersöka de alternativ som fanns.
Det var då 2012 att vi för första gången blev introducerade till Humanistisk Konfirmation och vår äldsta dotter Iris anmälde sig utan tvekan sig till denna. Lägret på Linköping Folkhögskola gav Iris en stor upplevelse av att prata om de stora frågorna om etik, moral och rättigheter.
Har människor en själ? Finns gud?
Under en vacker ceremoni på sista dagen av lägret kom vi som föräldrar och Iris syskon och närvarade. Jag kommer fortfarande ihåg talet av en kvinna från Humanisterna om den medmänskliga respekten, alla unikas bidrag och hur vi som föräldrar ska lära oss att se på vår ungdom med nya ögon på vägen in i vuxenlivet. Känslan av sammanhang som människa som förmedlades var underbar. Hur 25 ungdomar som inte kände varandra en vecka tidigare verkade så lätta i stegen och klara i blicken var mäktigt att se som förälder!
Ett par år senare, 2016, bestämde sig vår andra dotter Asta och även två kusiner från Skåne att också konfirmera sig humanistiskt. Som förälder uppskattar jag att barnen diskuterar livet och framtiden tillsammans med andra utan att det finns ett facit som de måste komma fram till. Vi hoppas att sonen Konrad kommer ha en lika utvecklande resa på sitt läger i Linköping nu i juni månad!