Jag har de senaste veckorna spenderat en stor del av min tid med att jobba inför kyrkovalet. Jag har spridit information på sociala medier, delat ut valfoldrar i brevlådor, och stått på marknader och torg och pratat med förbigående. Jag gör detta, delvis för att jag tycker det är viktigt att informera om valet till Sveriges största folkrörelse, men också för att jag vill få höra vad ”vanliga medlemmar” tänker om kyrkovalet och de frågor som diskuteras i kyrkan idag.
I många frågor är människorna jag har träffat väldigt oense om vilken väg kyrkan bör gå, vilket är precis som det ska. Det finns dock en fråga där en slående stor majoritet är överens, partipolitiken. Efter tolv timmar på Lövsta marknad och tio timmar på östercentrum så har jag bara träffat ett fåtal personer som är för att politiska partier ska vara med och styra kyrkan. Nio av tio är antingen emot partipolitiken redan innan jag pratar med dem, eller håller snabbt med mig när jag förklarar vad jag anser är problematiskt med politiska partier inom kyrkan.
För mig är frågan självklar. Jag har träffat människor som kampanjar för ett politiskt parti i kyrkovalet, men som själva inte ens är medlemmar i kyrkan. Det låter otroligt men är sant. Det handlar alltså inte om någon som kandiderar i valet, utan bara kampanjar för sitt parti.
Observera att detta inte är en attack mot alla kandidater som står på en partipolitiskt lista. Självklart finns det duktiga kandidater som kandiderar för ett politiskt parti och som vill kyrkans bästa, men de hade lika gärna kunnat kandidera för ett obundet alternativ.
Jag spenderar mycket tid med att argumentera för varför vi inte bör ha politiska partier i kyrkan, men frågan borde ju egentligen vara: varför ska vi ha det? Vad har kyrkan att tjäna på att styras utav politiska partier? Den enkla frågan har ingen kunnat ge mig ett tillfredställande svar på under det dryga året som jag har varit kyrkopolitiskt aktiv.