Det är bråttom för Moderaterna. Med mindre än ett år kvar till valet ska de byta partiledare.
Att byta partiledare så tätt inpå ett val är riskabelt. Det kan vara värt att titta på första året för en del andra partier som bytt partiledare.
Det mest avskräckande exemplet är nog från Centerpartiets val av Lennart Daléus – som blev vald bara månader före valet 1998. Det valet gick inte bra för Centerpartiet.
När Annie Lööf tillträdde följde en kort period där stödet tickade uppåt, men sedan gick det i princip nedåt i tre år. Det var först i mitten av valåret som Centerpartiet åter var på samma nivå som när Lööf valdes.
Inte heller valet av Ebba Busch Thor till ny partiledare för Kristdemokraterna ledde till någon snabb opinionsuppgång, snarare sjönk stödet ytterligare under första året.
Samtidigt finns det andra exempel – mer tilltalande för Moderaterna. Det första är från den egna historien. I oktober 2003 tog Fredrik Reinfeldt över ett parti med ett opinionsstöd som till och med var lägre än vad Moderaterna upplever i dag.
Nästan omedelbart började en del av väljarna komma tillbaka. Samtidigt var det ett partiledarskifte som var mycket val förberett. Det moderata katastrofvalet 2002 ledde inte till en omedelbar partiledaravgång, det dröjde ett helt år.
Moderaterna kan också hämta tröst hos Socialdemokraterna.
När Stefan Löfven valdes till partiordförande i början av 2012 så följdes det snabbt av en mycket kraftig uppgång för partiet. Redan efter någon månad började dock stödet sjunka igen.
Ännu värre var det för Löfvens företrädare, Håkan Juholt. Även när Juholt valdes möttes han av intresse och ökat stöd från väljarna, men efter mindre än ett år så rasade allt och han tvingades bort från partiledarposten.
Att bara välja en ny partiledare är ingen garanti för framgång. Faktum är att det är mycket möjligt att den bästa strategin hade varit att hålla fast vid Anna Kinberg Batra – det finns mycket som tyder på att raset för Moderaterna i opinionen avstannat och var svagt på väg upp.
Moderaterna kan hoppas på en inledande ökning av väljarstödet när det byter partiledare, men frågan är vad som händer sedan.
Det som är viktigast för en partiledare är knappast den retoriska skickligheten eller att gå igenom rutan – det är det strategiska tänkandet.
Fredrik Reinfeldt ledde Moderaterna till valseger och rekordsiffror, inte för att han var tv-mässig eller någon lysande retoriker, utan för att han genom att förändra Moderatens politik och framtoning breddade väljarbasen.
Frågan är om någon sådan strateg finns bland de potentiella moderata partiledarkandidaterna.
Risken för Moderaterna är att de i all hast varken väljer någon ny Reinfeldt eller ens en Stefan Löfven-typ – utan att de lagom till valrörelsen inleds upptäcker att de går till val med den moderata varianten av Håkan Juholt.