Det sitter en ensam råka i ett träd
Var är mina vänner?
Var är våra bon?
Var är äggen med vår kommande generation?
Det sitter en ensam råka som undrar varför.
Under min studietid i Lund bodde jag i Stationskarahuset på väster.
Det var en bostadsförening med 56 lägenheter och en stor fruktträdgård, en gång i tiden byggda för SJ-arbetare. Varje lägenhet hade minst ett fruktträd. Trädgården gränsade till en vildvuxen dunge med höga träd. Där fanns det en råkkoloni säkert 3-4 gånger så stor som den som fanns i Botan i Visby.
Frampå våren ökade aktiviteten i kolonin och det blev mer ljudligt. Det gav hopp för då förstod vi på riktigt att våren var på gång. Råkorna brukade stolt spankulera i vår trädgård och städa bort pinnar och grenar för att renovera sina bon.
Råkor är sociala varelser som gillar att bo tillsammans och samarbeta precis som vi människor. De var inte alltid överens i kolonin och då kunde det bli extra högljutt, precis som vi människor i bostadsföreningen inte alltid var eniga.
När häckningen var över och ungarna lämnat boet så tystnade det i dungen. Under höst och vinter var det vinden som röt tills råkorna började prata igen.
Det fanns invånare i Lund som tyckte att våra hus var gamla och fula och helst borde rivas för att ge plats åt nya fina hus. Så tyckte inte vi som bodde där. Vi var stolta över våra hus. Vi gjorde som råkorna, renoverade och förbättrade dem. Vi var glada och stolta över våra grannar.
Det sitter en ensam råka i Botan och undrar – varför?