Läste nyligen en tänkvärd synpunkt – att klimatrörelsen borde lägga mer fokus på att få människor att öppna ögonen för skapelsens outsägliga men sköra skönhet.

Som gammal ekolog är jag är den förste att hålla med. Med ögon ständigt vidöppna för naturens märkliga former och skönhet. Liksom att allt har sin givna plats i systemet, vare sig det handlar om en spindel, en groda, en gullviva, en björk eller en människa. Allt hör ihop. Så är det skapat genom årmiljoner. Det handlar inte om religion, det handlar om naturens egen förunderliga utveckling i små, små steg. Innan människan å det grövsta brutit in, gjort sig till herre och skövlat i sen tid.

Alltså måste naturkunskap och miljövård in tidigt i barns uppväxt och skolgång. För det börjar ju alltid med barnen hur vårt samhälle skall bli. Så säger Barnkonventionen som häromdagen fyllde 30 år. Men egentligen är det sunda förnuftet som säger så.

Här kommer också kulturen in. Ska den bara spegla samhället eller vara med och forma samhället? Samma med politiken: skall den forma framtiden utifrån planetens förutsättningar, mån tro?

Existentiella frågor? Nej, det handlar om praktisk överlevnad.

Därför är den allt bredare och högljuddare klimatrörelsen över åldersgränser och över landgränser så hoppfull. 

Men hur nå fram till politikens många döva öron? 

Då vänder jag gärna åter till Stefan Edmans tänkvärda bok Förundran (Cordia, 2007). Så många tankar om människans stund på jorden. Att helt enkelt häpna över en myra, ett grässtrå, en vitsippa, en lärka, en ekorre. Eller varför inte häpna över människan, denna förunderliga varelse. Så märkligt genomtänkt i alla delar. Hur kan det ha blivit så?

Allt detta ska vi vara rädda om. Inte dras med i tillväxtreligionens kravfyllda jakt på materiell lycka. En lycka som är förrädisk. Istället känna lycka över vår förunderliga naturmiljö som tagit så lång tid på sig att formas till det vi ser omkring oss. Men som nu föröds på många håll på planeten av kortsiktig girighet. 

En förundransrevolution – det är vad som behövs, det är vad som krävs. Liksom förtröstan. Konst, musik och poesi kan förstärka vår blick och vår känsla.

Förundran kan få oss att upptäcka naturens häpnadsväckande skönhet, men också dess skörhet. Att inse vår plats i ett svindlande Universum. Och att människan ingår i ett självklart kretslopp som en del av naturen. 

Alltså: människans liv är ansvarsfullt.