SMA:s eventuellt utökade kalkstensbrytning i Klinte är ingen enkel ja- eller nej-fråga. Ett levande samhälle behöver bostäder, service och arbetstillfällen. Olika intressen måste vägas och balansera på ett rimligt sätt. Inför regionstyrelsens behandling av SMA:s planer på kraftig utökning ställde vi ett antal krav. De avspeglades i det yttrande till miljödomstolen som avgavs och som vi står bakom.
Fanns då något att ifrågasätta i domen? Ja, säger vi. En sådan sak är att SMA förväntas ta kostnader på upp till 110 miljoner för investeringar i infrastruktur kopplat till forsling av sten från brott till hamn. Då ingen trafiklösning presenterats känns beloppet helt konstruerat.
Vi anser att en acceptabel lösning måste presenteras innan prislappen kan sättas. Erfarenheten har visat att 110 miljoner är lite pengar när det handlar om vägbygge. Vem förväntas ta kostnader över det beloppet? Gotländska skattebetalare? Eller kommer det att tas av vår länsinfrastrukturplan där vi har alldeles för lite medel redan i dag? Vi noterar att SMA överklagat den delen.
En annan oklar del är SGU:s skrivning om att brytning riskerar hota grundvattnet. Vi har varit politiskt överens om ordningen vatten, arbetstillfällen, natur och här fanns ett underlag från regionen. Nu pekar SGU på frågetecken kring vår princip nr 1.
Att dessa frågor skulle tas upp i regionstyrelsen trodde vi var självklart. Vi vill inte slarva ifrån oss den här frågan, vare sig med ett villkorslöst nej eller ett kravlöst accepterande av miljödomstolens dom.
Socialdemokraterna Gotland reagerar därför starkt på regionstyrelsens ordförande Eva Nypelius hantering av domen. Det kan ifrågasättas om beslutet är fattat inom ramen för regionens delegationsordning. Regionstyrelsens ordförande får “besluta i ärenden som är så brådskande att regionstyrelsens beslut inte kan avvaktas”.
Här var det förvisso brådskande att besluta. Men i stället för att hasta fram ett ordförandebeslut borde det självklara varit att, genom ett så kallat blankt överklagande, få tid för frågor, analys och diskussion.
Den majoritet Eva Nypelius hänvisat till fanns inte. Tid fanns däremot för att säkra hanteringen och söka bred enighet om processen vidare. Bäst hade varit om vi diskuterat och haft en gemensam plan före jul. Då hade alla varit involverade och trygga och politiken hade tagit det ansvar som den borde.