Corona, det som förut var en ljus öl från Mexico har i pandemiskepnad lyckats sätta käppar i hela världens hjul. Världens, Gotlands och allas våra egna små hjul.
Det som, för min egen del, känns allra märkligast är det abrupta slutet på den totala friheten i att resa och röra sig hur jag vill. Före Corona skulle jag kunna vakna tidigt på morgonen, ta första planet från ön och befinna mig i södra Europa runt lunch. Bara att köpa biljett och åka. Frihet att resa, frihet.
Nu ser jag istället nyhetsinslag med en flygplatschef som ser ut över en flygplats med en avgång per dag. En. Jag minns den där helgen när Island Games avlöstes av Almedalsveckan och flygplanen stod på kö för att landa. Samme flygplatschef var då på förstasidorna med ögon som lyste av glädje. Antalet resenärer på färjorna skulle väl kunna rymmas på gamla Polhem – den som guppade omkring på 1970-talet.
Frihet. Resor. Möten. Inte nu.
I dag ersätts resor med möten via Zoom, Skype och FaceTime. Jag delar min vardag, utsikt och blåa himmel med kollegor och vänner digitalt. Jag är i Visby, de finns i Stockholm, Wien, Tokyo, Mumbai, Voss, Belo Horizonte, Los Angeles, New Orleans, Borrby, Växjö och andra platser med bra uppkoppling. Frihet i något format ändå. Vid skrivbordet.
Vad händer sedan? När restriktionerna lättar? Vad kommer vi att ta med oss från den här tiden? Vad kommer vi att ändra i vårt liv när den här pandemin avklingar. För det kommer att finnas ett ”efteråt”. Ingen kan förutse framtiden men vi kan påverka den.
De mörkaste dystopierna faller sällan in – vi människor vidtar motåtgärder! De ljusaste utopierna är ofta för dåligt underbyggda. Men vi kan alla agera för att skapa våra framtider, genom att leva dem. I den mörkaste tid finns alltid ljusa idéer att utveckla.