Vad coronaviruset kan lära oss

Nästan folktomt på Mall of Scandinavia.

Nästan folktomt på Mall of Scandinavia.

Foto: Emma-Sofia Olsson/TT

Pandemi2020-04-20 19:54
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Nobelpristagaren 2018 Olga Tokarczuk skriver i en artikel nyligen: För mig har världen varit för mycket under lång tid, för snabb och för högljudd. Viruset påminner om att vi människor är sköra varelser.

Nog är det nyttigt att detta självklara blir sagt. Att människan är skör och beroende av varandra och sin omgivning. Måhända är människan nu på väg att kunna bli sig själv igen genom att dra ner på tempot. Återgå till sin normala rytm. Bli den hon egentligen är eller skulle vilja vara: Del av en naturlig helhet. 

Den pandemi som drar över världen med svåröverskådliga effekter på samhälle och ekonomi har utlöst en häpnadsväckande handlingskraft. Det krävs förstås så som krisen utvecklats – människor dör, företag går mot konkursens stup, människor blir av med sina jobb. En kris som hastigt rubbat vardagen. Samtidigt har omtänksamhet och hjälpsamhet blommat upp. 

Nobelpristagaren Albert Camus roman ”Pesten” (1947) har fått rykande aktualitet där doktor Rieux säger att i människorna finns det mer att beundra än att förakta. Precis så är det nu.

Tänk om samma handlingskraft kunde uppbådas för den långsiktiga krisen – klimatförändringarna – vilket är alldeles nödvändigt. Liksom att stoppa förlusten av biologisk mångfald.

Man kan också fundera över att 15 000 barn under fem år dör varje dag år efter år i sjukdomar som kan botas. Det blir 5,5 miljoner barn årligen. Men inga stora rubriker. Fast detta sker ju i utvecklingsländer, som i Sydasien, Afghanistan, Afrika. Det är för långt bort för att uppmärksammas i vår del av världen.

Det finns alltså anledning att reflektera över coronakrisen. Den måste naturligtvis kraftfullt hanteras och så sker nu. I sinom tid ligger den bakom oss. Då måste slutsatser dras för att säkrare hantera och förebygga kommande pandemier. Och hoppas att den varma omtänksamhet som vuxit fram kan leva kvar.

Men minnet är kort. Snart nog trycker människan på gasen igen i den rika världen. I utvecklingsländer har man ingen gaspedal att trycka på. Fattigdom, sjukdomar, flykt undan krig och våld drabbar ständigt miljoner. Det är så det ser ut i en ojämlik värld. En värld som skulle kunna blomstra om de gemensamma resurserna hanterades och fördelades omtänksamt.

Fred och rättvisa - det är vad som krävs för ett gott liv för alla i vår värld. Då kan också sjukdomar och pandemier begränsas och hanteras. 

Kan världen lära av det som sker nu? Kan världen börja tänka i mer solidariska banor efter coronan?

Jag vill tro det.