Påsken närmade sig i hönshuset. Stämningen var blandad i öns kacklande församlingar. Hönan oroade sig för att bli till en fjäder – eller var det bara ont förtal? Tuppen var bjuden på vinprovning – men var det en riktigt säker tillställning? Det utlovades en het afton och han skulle bli huvudgästen, sa värden. Andra höns la ägg för glatta livet. Det var de sprättande äggen som efterfrågades mest. De redan födda kycklingarna sprang pipande omkring och letade efter en modernitet – mandelkvarnen, sockerbadet och chokladduschen. Den ultimata ”allt-i-ett upplevelsen”. Kort sagt – ett kackel utan like. Utanför väntade räven på sin tid, och brydde sig inte om fastlagsriset. Det bands i alla fall inte runt hans rygg. Risken var betydligt större att få en tupp i halsen. För att inte säga om.
Hulda hade trimmat sin kvast i år. Försten till Blåkulla skulle i alla fall få varmt kaffe. Om nu ändå kattskrället kunde komma fram ur gömmorna, så hon kunde spinna loss i jaktstarten. De sista semlorna gick åt och himlen låg öppen. En extra sväng genom världsarvets portar var årets begivenhet.. En hissnande uppståndelse väntades senare som en final på helgen. Livet som fjäderfä skulle börja om. Då skulle imorgon vara en annan dag. Ett nytt liv – ett nytt år till nästa påsk. Det sas att tuppen inte skulle återvända från den däringa vinfesten och sedan ersättas av flera. Nästa år skulle det bli kloning och var det inte ett litet leende i hönsens näbbar? Äntligen ett omvänt harem. Den som väntar på något gott…
Glad påsk!