Barns uppväxtvillkor är aldrig likvärdiga. Skolan tog länge ett kompensatoriskt ansvar, men i dag växer segregationen. Ungdomars initialt olika förutsättningar förstärks och följer dem in på arbetsmarknaden. Inte sällan följer dessa olikheter med genom åren. Om inte förr, så borde skillnaderna upphöra vid pensioneringen. Pensionen borde vara lika för alla. Och snarare högre för dem, som haft en ojämnare väg. Ibland tillkommer – oavsett bakgrund – sjukdom eller andra omständigheter, som påverkar arbetslivet.
Visst finns det många pensionärer med för låga pensioner trots ett långt och aktivt yrkesliv.
Vid jämförelse riktas ofta missunnsamheten mot dem som är svagare, mot dem som av olika skäl inte kunnat ha ett fullskaligt yrkesliv, men ändå får pensionsbelopp som ligger relativt nära dem, som varit verksamma men likväl har låg pension. Det vore rimligare att rikta missunnsamheten mot dem som har de högre pensionerna och sträva efter en utjämnande effekt, vilket skulle ge högre pension både åt de flesta av dem som arbetat, och åt dem som av olika anledningar tidvis stått utanför arbetsmarknaden.
Det finns tack och lov många andra incitament för att arbeta än pensionens storlek. Så hys ingen avund mot dem som gått med trasiga skor. Det borde vara lätt att inse, att värdet av att ha kunnat arbeta inte kan ersättas av en generös pension.
Den hela tiden arbetsföre, och framför allt de med de högre och ibland orimligt höga pensionerna, har haft möjligheter att lägga undan under sitt yrkesliv, skaffa försäkringar etcetera. Pensionen har liksom barnbidraget tillkommit för att stödja när det finns behov. Barnbidraget är lika för alla. Det borde pensionen också vara.