De flesta människor känner till att ålderspyramiden hos den svenska befolkning märkbart har förändrats under de senaste årtiondena.
Ädelreformen genomfördes 1992. De gamla ålderdomshemmen hade då verkligen gått ur tiden och man fick till stånd en omfattande strukturförvandling inom vård och omsorg.
Äldre människor skulle få bo kvar i sina hem så länge det var möjligt med det stöd de behövde från hemtjänsten. Utgångspunkten var en helhetssyn på den äldre människan. Sociala och medicinska behov skulle tillgodoses på ett sammanhållande sätt.
Vilken reform! Den hade mycket gott med sig. Men hur ser det ut i dag år 2000? Har man tagit fasta på både de sociala och de medicinska behoven som påtalas i Ädelreformen? Men de sociala behoven har man inte tagit i beaktande. Tanken att alla skulle kunna bo kvar i sitt eget hem var god men den passar inte alla eftersom de kontakter man i sitt tidigare liv haft omkring sig glesnat.
Alldeles för många är isolerade, ensamma, känner att de inte är behövda. Är man inte behövd på något sätt så dalar självkänslan, livskvaliteten försvinner och den psykiska ohälsan är inte långt borta. Människan är inte skapt att ständigt vara ensam. Det är dags att fokusera på de sociala behoven som det är angivet i Ädelreformen.
Inom bostadsbyggandet har vi sett en långsamt växande trend som verkligen borde få luft under vingarna. Det är byggandet av bostäder för dem som är 65+ eller 75+ med gemensamma men också egna utrymmen. En möjlighet för att få en större trygghet, att mötas, att umgås och att hjälpa varandra och på det sättet känna sig behövd.
Samtidigt skulle det underlätta arbetet för hemtjänsten att flera äldre bodde på samma ställe när restiderna minskades. Och inte minst: pensionärernas tidigare bostäder skulle frigöras för den övriga bostadsmarknaden. Den sociala aspekten i Ädelreformen – det är dags att plocka upp den.