Landstingens existens sedan 1800-talet bör på allvar ifrågasättas i samband med årets val. Denna penningslukande koloss bör snarast fasas ut, så att skatteintäkterna kan komma ”ner på golvet” och finansiera aktiv sjukvård på rätt nivåer och samtidigt närmare där folk bor.
Under de 44 år jag arbetat som kirurg, har jag upplevt en långsam nedbrytning av en struktur, som då jag började var funktionell och bjöd på ett naturligt flöde av akutpatienter till rätt nivå med välanpassade ”filter”: Provinsialläkare – Länssjukhus – Centralsjukhus – Regionsjukhus – Universitetssjukhus - en kedja med stigande sidospecialisering och kostnadsnivå för de tjänster man erbjöd.
De två första stegen i den gamla vårdkedjan säkert klarade av 3/4 av det som drabbade medborgarna i upptagningsområdet. Mera krävande fall kunde man sända vidare till en högre nivå, utan att samtidigt bli en patientfälla. Vad har hänt? Som jag har sett det, så är det förskjutningen av det akuta omhändertagandet av de banala sjukdomsfallen uppåt i kedjan, som har tippat balansen i systemet och berövar människorna rätten till en snabb hjälp på rätt nivå.
Den successiva skrotningen av välfungerande och användarnära sjukvårdsinrättningar är den direkta orsaken till den nuvarande, kaotiska bilden av svensk sjukvårdsorganisation. Naturligtvis är det en gigantisk, sjukvårdspolitisk felbedömning. Samtidigt har primärvården har glidit in i en ”kontorsvärld” och tar med sig sin kompetens hem klockan 16 (undantag finns), varefter ALLA ska in till ett sjukhus!
24-timmars jourverksamhet från primärvården skulle naturligtvis betala sig! I Norge gör det det. INGEN kommer in på ett aldrig så litet sjukhus utan remiss från jourhavande ”Primaerlege på Legevakta” efter hens undersökning. Detta ger de svårast sjuka den berättigade tid och uppmärksamhet de bör ha. I Norge sitter det inte 30 personer med influensa, enkla skärsår, skräp i ögat, metkrok i örat, bensår, diarré etcetera på sjukhusakuten, där de absolut inte hör hemma. De tas omhand och behandlas av primärvården dygnet runt.
Det finns nu många allmänläkare på dagtid i våra kommuner – så många att en uppdelning av månadsjouren inte skulle innebära mer än kanske högst två till tre nätter per doktor och månad.
Jag är övertygad om, att man genom att slopa Landstingen, sälja ut deras fastigheter och enorma konstskatter, samt ta tillvara delar av den administrativa kompetensen i en annan organisation, kan omfördela kapital för att få en bättre logistik i det primära omhändertagandet av akut sjuka.
Kommunerna alltså skulle åläggas att 1) ta hand om sina innevånare med en primärvård på dygnsbasis och 2) sinsemellan samsas om strategiskt utvalda närsjukhus med dygnsjour. De övriga nivåerna skulle då bli ett statligt åtagande.