Sjukvården värderas högt i alla  mätningar  som genomförs i vårt land. Men vården når inte upp till den nivå som man förväntar sig. Resultaten på Gotland är minst sagt nedslående. Bakgrunden till rubriken är i korthet följande:En man i sjuttioårsåldern söker hjälp för någon form av hjärtproblem hos sin vårdcentral. Ett genomfört arbets-EKG  visar inte några symptom. Därför remitteras mannen till sjukhuset för en mer omfattande stressanalys av hjärtat med bland annat ultraljud.

Mannen medicinerar och bedömer själv att  han drabbats av kärlkramp.

Efter drygt tre månader efterfrågas vad som hänt med remissen. 

En vänlig och tillmötesgående sköterska har efter en dags sökande inte kunnat finna den. Den är helt enkelt försvunnen. Sköterskan vädjar att mannen ska komma in till vårdcentralen för en förnyad undersökning och bedömning.

Resultatet blir en ny remiss. Vid förfrågan om det nu skulle behöva förflyta tre månader igen blev svaret att vi nu ska söka skynda på.

Tiden går och symptomen består. Oro är ingen bra medicin.

Nu inträffar det som man inte trodde skulle vara möjligt. Ytterligare tre månader senare har inte någon undersökningstid meddelats. Totalt har närmare sju månader förflutit sedan första begäran om hjälp.

Massor med frågor dyker upp.

Borde inte ett hjärtproblem prioriteras högt. Högre än andra symptom? Hur många remisser försvinner? Hur stort är mörkertalet?

Vad leder den felaktiga hanteringen till ? Förmodligen blir frågorna obesvarade.

Ett företag kan inte bedrivas på samma sätt. 

En anmälan till Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) leder sannolikt inte någon vart. Svaret blir sannolikt : ”Vi får se över våra rutiner”.

Besvikelser och motgångar lindras bäst med en smula humor. Primärvården förtjänar inte bättre än att pekoral värdig konditor Ovandahl i Uppsala. :

”Än slår hjärtat jämna slag

gubben lever nog ett litet tag

men visst kan man önska 

att Visby primärvård får grönska”