Att den gotländska Vuxenpsykiatrin inte fungerar är jag inte ensam om att veta. Mitt barn, nu en ung vuxen, har cirka 10 år av psykiskt lidande i bagaget. Det har varit åtskilliga suicidförsök. Åtskilliga rop på hjälp från mitt barn och mig.
Jag som förälder har försökt hjälpa till att föra hens talan under alla år. På möten och genom skrift. Har skrivit till chefen Härlin för Vuxenpsykiatrin (två gånger), kontaktat Patientnämnden (minns ej antalet ggr), sjukvårdsnämndens ordförande de Maecker och media. Allt för att få någon enda att förstå att det är allvar, det är mitt barns rättighet att få hjälp och få må så bra att hen vill leva.
Har jag fått svar? Har de lett till insatser, till lindring av lidandet? Nej. Vid två tillfällen har mina dokument kommit bort hos Patientnämnden. Till exempel då jag skrev att jag tyckte det vara felaktigt av en psykolog att ”informera” mitt barn om att skära sig längs med armen för att dö, inte tvärs över. Frågade även sjukvårdspersonal om det inte var så att det borde anmälas internt. Inget gjordes.
När mitt barn nyligen fått delta i en grupp med andra unga på Habiliteringen för att få diagnoskunskap är det EN som säger sig fått hjälp med ångest och depressioner. De övriga, inklusive mitt barn, har blivit bollade runt mellan VC, Hab, Psykiatri med flera. Inga resurser finns. Nej men en stark förälder som är mån om sitt barn. Kanske är det problemet eller??
Frågor besvaras inte i brev. Inte alltid vid möten heller. En fråga som vi ännu väntar svar på är om Regionen kan stå för kostnaderna av en privat samtalsterapi eftersom de själva inte kan tillhandahålla det. Att resa utomläns är ju inte möjligt när man behöver träffa sin terapeut varje vecka.
Vi läser de fina orden om Regionens målsättning kring färre självmord, det anordnas fina galor – javisst, bra! Men för oss är det mest ett hån, här på golvet finns en liten pöl, en människa som bara väntar på hjälp. Vem tar ansvar för att hens liv kanske snart är över?