Det är med stor bestörtning, och tragiskt nog med hundraprocentig igenkänning, jag läser två insändare som publicerats i GA under de senaste dagarna. Signaturen ”Mamma utan ork” vittnar under rubriken ”Psykiatrin fungerar inte” (GA 25/8-18) om sin förtvivlan över att psykiatrin på Gotland inte fungerar. Några dagar senare uttrycker signaturen ”ep” under rubriken ”Är jag värdelös?” sin uppgivenhet över stora brister hos såväl a-kassa och arbetsförmedling som socialtjänst och försäkringskassa (GA 28/8-18).
Som anhörig till en person med diagnoser och som under flera år lidit av psykisk ohälsa kan jag bara hålla med de två insändarskribenterna. Enligt min mångåriga erfarenhet fungerar samtliga ovan nämnda instanser inte särskilt bra. Som konkreta exempel kan jag ange skiftande stafettläkare som skriver ut olika mediciner som skulle kunna liknas vid ett medicinskt experiment värdigt en laboratorieråtta. Mediciner som sätts in och tas bort utan att ha kommit upp i rätt dos och utvärderats, brist på samtalskontakter, läkare som kommer och går samt åratal med svårigheter till att få en varaktig läkarkontakt.
Det handlar även om psykologer, terapeuter, kuratorer och annan personal inom och i anslutning till psykiatrin slutar eller byter tjänster. Det vill säga en trygghet och kontinuitet som aldrig infinner sig för såväl den med psykisk ohälsa som dess anhöriga. Man ställer sig otvetydigt frågan: hur mår personalen inom, exempelvis, psykiatrin och dess kringverksamhet? Sällan har jag stött på personal som så ofta inte finns på plats för att de är sjuka eller har slutat. I rättvisans namn måste jag dock tillägga att givetvis har jag mött många duktiga personer, men problemet är att de liksom försvinner i soppan.
Hur många gånger har jag inte hört att sysselsättning och arbetsträning är den rätta ”medicinen” som bäst ska bryta depressionen, känslan av värdelöshet och meningslöshet för vår anhörige. Dock har det under dessa år, obegripligt nog, aldrig blivit av utan alltid slutat i det klassiska moment 22. För antingen är pengarna slut, det är brist på personal, det är semestertider eller så ”kvalar” hen inte in enligt ett krångligt, byråkratiskt system som kräver en frisk, pigg, heltidsengagerad och påläst anhörig för att förstå hur det egentligen fungerar. För de personer som lider av psykisk ohälsa på Gotland och som saknar engagerade anhöriga förstår jag inte hur de gör. Vill instämma med ”Mamma utan ork” att det är konstigt att någon med depression överlever och att det inte är konstigt att Gotland har ett sådant högt självmordstal. Tala om att sparka på dem som redan ligger ner!
Till sist vill jag skicka en hälsning till ”ep” och ”Mamma utan ork”: Tack för era berättelser, ni är inte ensamma. Som jag ser det är ni betydligt sundare än vad den gotländska psykiatrin och systemen kring psykiatrin är.