Kära psykiatri....
Jag är beroende av er. Jag behöver er. Både i mina ljusa och mörka stunder.
När mitt liv blir så bra att jag inte längre kan se verkligheten och när livet blir så svårt att jag inte ser någon väg ut. Jag behöver er i mina bipolära skov.
Ni är de som ska finnas där för mig och många andra när livet blir för svårt, när framtidstron är mörk och när bördorna blir för tunga. Ert uppdrag är att hjälpa människor i nöd, i smärta och i sorg. Människor som gått igenom fruktansvärda händelser, människor som är sjuka och människor i kris.
Det är ofta jag är hos er, jag gillar de flesta av er. Både er på slutenvården och er på öppenvården.
Jag vet att det inte är ni som fungerar dåligt. Det är vårt system. Varje kontaktsjuksköterska har 150–200 patienter var att hålla reda på. Det är svårt, det förstår jag.
Väntetiden till en läkare kan bli så lång som 3 månader. Väntetiden till terapi 1,5 år. ”I värsta fall” säger dem. Men även i de flesta fall jag hört talas om. Jag och mina sjuka vänner konstaterar: det krävs tur. Tur att rätt person hittar en när man behöver det. Tur att en läkare, sjuksyster eller terapeut ser en. Tur att hitta rätt person som hjälper en.
Mitt liv fungerar inte längre. Mitt förflutna har kommit ikapp och jag kämpar, brottas och bär på en ångest jag inte kan hantera.
Jag blir lovad terapi, blir lovad läkarsamtal och insatser. Jag säger: ”snälla hjälp mig”, ”mitt liv fungerar inte” men får till svar att jag ska försöka tänka positivt.
Det gör jag, men jag är även realistisk. Jag kan inte göra de saker jag älskar längre. För jag är rädd, jag är rädd att få ångest på Öster, jag är rädd att få ångest på Bolaget, jag är rädd att få ångest på släktträffen.
Innan jag själv var här, hade jag så svårt att förstå. Hur svårt ska det vara? Det är väl bara att göra det? Ja, det är så lätt. Men jag kan inte. Jag är så rädd, så sjuk. Ibland undrar jag. Hur fungerar andra människors liv? De som inte är psykiskt sjuka? De människorna finns omkring mig men jag kan inte förstå. Kan inte tänka mig ett liv fritt från mina demoner.
Jag är beroende av mina mediciner, jag kan inte leva utan dem. Jag dör inte omedelbart men långsamt kommer jag att förgöra mig själv och det liv jag byggt upp. Jag lider, och det enda som kan rädda mig är ni.
Jag behöver er hjälp att hantera min ångest. Jag har sagt det så många gånger till olika människor inom psykiatrins väggar. Jag har nog bara inte haft tur nog att träffa rätt människa ännu.