Jag var i Lissabon under julen. Fick med två andra och gick i kyrka på juldagen. En förortskyrka nära vårt hotell, katolsk förstås. Fyra mässor den dagen, klockan 10, 12, 13 och 18. Vi var i god tid klockan 12 och fick sitta. 90 i bänkrader och kanske lika många bakom och längs väggarna. Alla åldrar, flera familjer, men inga småbarn.
Så olikt en svensk gudstjänst. Ingen psalmbok, ingen kör, ingen orgel. Alla kan mässan, alla deltar i växelläsning mellan kör och församling. En man med gitarr och vacker röst sjöng några partier. Man reser sig och sätter sig rätt ofta. Flera gånger knäfaller alla, bänkarna har brädor för det. Kort predikan, allt tog 50 minuter.
Det här är en kultur som vi haft men förlorat i Sverige. Att många självklart deltar i en gemensam rit. Det handlar inte så mycket om tro som om gemenskap. I en sådan helt formaliserad rit utan några ”underhållande” inslag skapas en stark känsla av samhörighet. Alla var uppklädda, så jag vet ingenting om ”klass”. Det vi tre särskilt la märke till var: så många män i kyrkan! Säkert minst hälften. Inte bara par, en hel del yngre och medelålders män kom ensamma.
Varför är det så svårt för svenska män att våga sig till kyrkan? Ingemar Hedenius, Herbert Tingsten och 1900-talets andra fritänkare lyckades effektivt riva ner sekelgamla traditioner. Kanske är det så att en del människor inte behöver ”religionens tröst”. De är starka och säkra i sig själva. Så fick vi konsumtionssamhällets splittring och individens ensamhet. Vi går ju så gärna till ytterlighet i det här landet.
Jag hörde en föreläsning av en katolik nyligen. Han menade att Sverige inte är så sekulariserat som vi tror. Han tyckte sig se så mycket sökande under den supermoderna ytan, alternativa praktiker, yoga och annat. Det vi har förlorat är den gemensamma riten, tryggheten i att många tillsammans samlar sig kring något som är större än vi själva, något som alla kan och är delaktiga i. En kultur sådan som den vi såg i Lissabon har mindre psykisk ohälsa än välfärdslandet Sverige.