Äntligen någon som talar rakt ut. Och som kanske hörs. Varenda gotlänning borde få läsa Eva Sjöstrands lilla uppsats i Gustaf Larsson-sällskapets medlemsblad för 2020. Hon lyckas förena sin kärlek till den gotländska kultur som Gustaf Larsson stod för med sin egen djupa förtvivlan över det vi ser nu.
Försvarets miljardbygge på Tofta växer fram.
Totalt köpstopp inom grundskolan.
Sex lekplatser runt om på ön försvinner.
Fyra kyrkor är i behov av stora restaureringsarbeten, men pengarna räcker bara till två.
Detta är rubriker i ett enda tidningsnummer. Eva Sjöstrand skriver sen om den stora fredsmarschen 1981. Gustaf Larsson stödde den på alla sätt han kunde. Vi marscherade på Gotland och i hela Europa mot kärnvapenupprustningen. Vi var rätt många som gick från Fårö i norr och från Burgsvik i söder mot Visby. I Vänge kyrka, tror jag, lämnade jag över den sneda och vinda fredsduva som något förskolebarn tillverkat. Det var en riktigt fin stund.
Nu ”...applåderar makthavarna miljarderna som satsas på Tofta och de arbetstillfällen som upprustningen ger. Men eftersom vi, som de gamla sa, inte har någon brunn ti håis ör måste olika intressen i det offentliga vägas mot varandra.” skriver Eva Sjöstrand.
Nu tänker jag själv. Om Sverige anser sig militärt hotat kan det bara bero på oss själva. Att vi inte har vårdat förhållandet till våra närmaste grannar. Vi låter oss skrämmas upp av mycket grumliga militära intressen till den grad att det nu påstås att Sverige hotas av invasion från Ryssland.
Osökt kommer jag att tänka på hur Sven Andersson hånades när han som utrikesminister ansågs ha alltför vänskapligt förhållande till Sovjetunionen. Nog var situationen bra mycket mer osäker och mer komplicerad då än nu? Socialdemokratin var en gång en internationell rörelse för fred och samförstånd mellan folken. Nu går den militarismens ärenden. Det är skamligt och djupt förnedrande för ett parti som håller på att kantra.