Insändare: Den skärpta blicken – igenom och efter kris

Vi befinner oss i en exceptionell tid. Kungen, EU, Guterres: alla är överens om att krisen är djupgående och långvarig. Många är vi tacksamma för den politiska viljan och expertkunskapen som framträder. Och många önskar vi en liknande beslutsamhet när vi tar oss an mänsklighetens övriga utmaningar.

För det som var utmaningar innan corona, är också utmaningar under och efter corona. Och de styrmedel som sätts in nu bygger, likt all politik, vår morgondag. Att diametralt olika val kan göras blir tydligt när man ställer Ungerns nyblivna diktatoriska ”lösning” mot Sveriges samarbetssträvan.

Politiker och myndigheter gör sitt bästa dygnet runt, och jag kan inte ens ana den press de känner.

Samtidigt är det just nu, mitt i krisen, som de långsiktiga frågorna inte får glömmas bort. Behovet av omställningen. Visionen om hållbara liv. Verktygslådan Agenda 2030.

Ja, hälsofaran och den ekonomiska recensionen är ett faktum, liksom det ökade våldet i hemmen och en växande extremism i ovisshetens kölvatten. Alla drabbas, de mest sårbara värst. Så inte ska vi försöka tillskriva krisen en idealiserad mening.

Men kanske, kanske skymtas mitt i våra umbäranden en aning av vilka enorma förändringar som är möjliga när vi varseblir allvaret.

De gångna veckorna har inneburit stora omställningar. Våra samhällens sårbarhet – ja, livets sårbarhet – har plötsligt blivit uppenbar. Ovisshet, kontrollförlust, dödlighet: undanknuffade, fundamentala livsvillkor tar plötsligt och oinbjuden plats. För vissa, såsom människor på flykt och klimatförändringens offer, är detta den smärtsamma vardagen sedan länge. För andra är det ett sorts overkligt uppvaknande.

Gemensamt för de flesta är att blicken skärps för det som är verkligen viktigt: gemenskap, trygghet, hälsa. En blick för skörhet och skönhet. Mitt i oron.

Hur kan vi, utan cynism, ta vara på dessa insikter? Hur kan vi, som FN uttrycker det, ”recover better”, alltså komma fram till en bättre värld efter krisen, snarare än tillbaka till ”krisen innan”?

Självklart har våra beslutsfattare ett särskilt ansvar här, men nog kan var och en bidra – genom att hålla den skärpta blicken levande. Blicken som vet att gränslös konsumtion, ökande militarism och den förra krisens brustna sammanhang inte är något att återvända till och satsa på. Att förändringen är ofrånkomlig. Att medkänsla ger mening. Och att våra val spelar roll.

En annan värld är inte bara möjlig, den är nödvändig. Skör och skön. Må vi finna kraften att bygga den även nu.