Om man brutit ett löfte, hjälper det inte att påstå att man ärat det. Inte ens om man är en statlig myndighet. Det är föga imponerande att Skogsstyrelsen fortsätter att inte lyssna på Sveriges skogsägare trots att regeringen i januariavtalet lovat att sluta inskränka deras äganderätt. Att äga skog i Sverige innebär fortfarande en rättsosäker tillvaro. Så ska det inte behöva vara.
Nyligen gick Skogsstyrelsen ut med sina ändrade krav på nyckelbiotoper för skogar i landets nordvästra delar. ”Äntligen!” tänkte folk från Kiruna ner till Malung-Sälen som gärna vill slippa få sin skog stämplad och obrukbar. Mer precisa krav på vad som utgör en nyckelbiotop gör att det ska drabba färre. Men smolket fyllde glädjebägaren lika snabbt som hoppet först hade tänts. Utökningen av kraven för att något ska klassas som en nyckelbiotop är så liten att den inte får någon reell effekt.
Just för västra Norrland var det prioriterat i de nya riktlinjerna att ända praxis kring klassningar. Detta då de sammanhållna skogsarealerna är större och därmed innehåller en högre koncentration av skogar med höga naturvärden.
Föreningen LRF Skogsägarna menar att det rör sig om skog för 30 miljarder kronor som blir värdelös för enskilda skogsägare i nordväst, trots de nya kriterierna. För detta får alltså ägarna av skogen noll kronor i ersättning. Förutom de stora inkomstbortfallen är det en farlig utveckling för äganderätten i landet. Det är rimligt att få ta beslut om det man äger själv, eller åtminstone att få något inflytande.
Att maniskt driva på en politiskt kontroversiell konfiskeringslinje är oklokt och riskerar allmänhetens tillit till myndigheten för lång tid.