Debatten om skolans digitalisering har kommit att präglas av oro och skepsis. Den tar ofta fasta på hur barn och unga påverkas av att vara ständigt uppkopplade. Men digitaliseringen av skolan handlar inte om att alla ska vara ständigt uppkopplade eller ha en egen surfplatta.
Visst finns det exempel på när digitala lärverktyg inte används på ett sätt som bidrar till pedagogiskt mervärde, studiero och inlärning, men de allra flesta lärare på Gotland och resten av Sverige använder digitala verktyg i sin undervisning på ett genomtänkt och engagerat sätt. De förtjänar inte den missförtroendeförklaring som digitaliseringskritiken ofta innebär.
I vår dagliga kontakt med engagerade lärare och skolledare på Gotland och andra delar av landet ser vi andra digitaliseringsutmaningar än de som dominerar debatten:
Digitala verktyg kan vara helt avgörande för en fungerande skolvardag, inte minst för elever med exempelvis neuropsykiatrisk problematik och inlärningssvårigheter. Ändå har många inte tillgång till rätt verktyg. Vi behöver säkra varje elevs rätt till de hjälpmedel som behövs för att nå kunskapsmålen.
Skolhuvudmännens beställarkompetens bör stärkas. Skolans tekniklösningar och val av verktyg behöver i större utsträckning utgå från lärarnas behov i klassrummet.
Vi vet att många gotländska lärare söker sig till Facebookgrupper och andra diskussionsforum – eller till oss – för att utbyta erfarenheter och få vägledning i hur de kan ta tillvara de digitala verktygens pedagogiska möjligheter. Det är fantastiskt att lärare kompetensutvecklar varandra, men huvudmän och skolledare måste ta på ledartröjan och erbjuda metod- och kompetensutveckling på ett systematiskt, långsiktigt och medvetet sätt.
Lärarkåren på Gotland förtjänar inte misstroende, utan en saklig diskussion om hur digitala verktyg kan bidra till bättre undervisning. Då måste diskussionen ta sin utgångspunkt i verkligheten, i digitaliseringens reella utmaningar och i en vilja till dialog.