Det sker blixtsnabbt och överallt: vi (be)dömer varandra.
Att fundera över sitt eget och andras beteende är naturligt och nyttigt. Men det finns en skillnad mellan att reflektera och att bedöma. När jag reflekterar – ordagrant: återspeglar – känner jag igen mig själv, mina syften och skavanker i andras beteende. Att bedöma är något annat. Jag är inte längre del av en mänsklig relation. Jag står utanför. Som kung, kund, domare.
Vår ”upplevelse” efterfrågas överallt. Servicen på flygplatsen, samtalet med kundtjänsten: allting ska vi betygsätta. Självfallet ska bra insats lovordas och missförhållanden anmälas, men att slentrianmässigt bedöma varandra gör något med oss.
Bedömningsvanan, som hör hemma i en ekonomisk logik, kan nämligen smitta av sig på våra vardagliga relationer. Ett exempel är sociala medier, där gilla-knappar och emoj-reaktioner kan få en bismak av dom gentemot våra vänner och bekanta.
Problemen är flera. För det ena beskärs rika mänskliga emotioner till färdiga digitala alternativ. De till buds stående knappar uttrycker inte bara min upplevelse, de formar den. Istället för att bli skakat av en annan människas berättelse kan jag blott ”gilla/älska” den. Istället för att vara tacksam för någons hjälp ombes jag ange min ”nöjdhetsgrad” på en sifferskala. Vår reaktion och känsla ändras.
Dessutom går allt så fort: hjärnan triggas av de ofta intensiva rubriker på sociala medier och reagerar nästan som på akut fara. Nedärvda instinkter aktiveras. Det går millisekunder mellan det att vi skummar ett inlägg och tänker trycka på en arg gubbe.
Och det är precis då som vi skulle kunna rädda lite värdighet genom att räkna till åtta. Ungefär så lång tid tar det nämligen för hjärnans reflektion och självkritik att hinna ikapp instinkten att slåss mot ett (inbillat) hot eller fly och rusa med massorna.
När Jesus i söndagens evangelietext möter sin tids nättroll, med en mobb män som för hastigt och intensivt dömer en kvinna för något de ansåg förkastligt, motstår han frestelsen att genast kommentera. Han bryter bedömningsvanan. Istället sätter han sig ner och riter i sanden. I tystnadens kölvatten får han alla närvarande att reflektera. De skingras. Ingen dömer.
Jag vet att varken jag eller min kyrka alltid har följt det exemplet. Jag vet att nätet kan vara fantastiskt och berikande. Men att sätta sig ner, rita i sanden och ta det lite lugnt – även när man scrollar på facebook – låter ju ändå som en bra grej så här i semestertider. Eller hur?