I torsdags kom beskedet. 132 av Arbetsförmedlingens (AF) kontor läggs ner runt om i landet. M, KD och SD har i riksdagen fått igenom en budget som omöjliggör en vettig arbetsmarknadspolitik.
Nu behöver Gotlands politiker, på alla nivåer, agera gentemot sina rikspolitiker om man vill att hela Sverige ska leva.
När en kommun blir av med sitt AF-kontor tänker man sig att det går att kompensera med hjälp av digitala lösningar eller genom att den arbetssökande får resa lite längre. Bor man i Stockholm är det kanske inte så krångligt att transportera sig, men om man bor i andra delar av landet kan resan bli orimligt långt.
Det går också att tänka sig att en digitalisering kan skapa ett utanförskap som inte alls handlar om geografi utan om individers olika förutsättningar att åtnjuta digitaliseringens möjligheter
I enlighet med Januariavtalet som undertecknats av S, MP, C och L– ska fristående aktörer fylla de tomrum som AF:s omorganisation lämnar efter sig.
Det fungerar säkert i storstadskommunerna som har mellan 50 och 75 fristående aktörer. På Gotland finns i dag en aktör.
Det finns anledning att reformera arbetsmarknadspolitiken och det går inte att ha AF-kontor precis överallt.
För att hjälpa en person som står långt ifrån sitt nästa jobb, måste de få möta professionella människor regelbundet och nära.
När inte bara lokalkontoret försvinner utan även åtta av tio socialkonsulter förstår man att det här kommer att vara riktigt dåligt för de som behöver hjälpen mest.
En hjälp som inte går att ge på Skype eller lösa digitalt på annat sätt. Detta händer samtidigt som det skrevs i Januariavtalet att ”insatser för personer med funktionsnedsättning berörs ej av denna omläggning”…
På Gotland kommer AF att finnas kvar. Men då myndigheten står inför en så genomgripande omvandling är det fullt rimligt att anta att konsekvenserna av vad som sker kommer att spilla över på AF:s förutsättningar även här.
SKL har varnat för att AF abdikerar från sitt ansvar och de har knappt inlett samtal med arbetsmarknadsdepartementet om hur man ska göra istället.
Alla som företräder vårt län på olika politiska nivåer, oavsett partifärg, har nu inte bara möjlighet, utan också skyldighet, att prata med sina moderpartier och försöka hitta en mer hållbar omställning av arbetsmarknadspolitiken än det här.